En veckas pappamånad
Det är tålamodsprövande att vara förälder. Det innebär att man måste guida sina små på vägen att bli stora. Det kräver uthållighet och ett milt sinnelag, för att växa upp handlar i rätt stor utsträckning om att lära sig två till synes självklara saker:
- Man är sällan fri att välja vadsomhelst. Ofta finns ett begränsat antal möjliga val.
- När man väljer något får det konsekvenser. Det måste man acceptera.
Ulf Kristersson ville vara den vuxne i rummet, sade han, men jag undrar om han verkligen menade det på det här sättet. Efter att i en vecka ha lirkat med sina mittenkollegor, som sagt nej till alla möjliga lösningar och ja till alla omöjliga, försöker han sig nu på något slags ultimatum.
Det är sådant man försöker undvika som förälder, men ibland finns ingen annan utväg.
I korthet är budskapet: de lösningar på regeringsbildningen vi redan visste var omöjliga har visat sig vara just omöjliga. Men det här handlar trots allt om sakpolitik. Låt oss titta på den och justera våra krav och låsningar utifrån vad vi faktiskt vill åstadkomma.
Det är ett nästan rörande exemplariskt försök att sätta lite kärleksfull press på telningarna. Bara en liten aning av gränsdragande, men en rejäl och välcurlad väg ut ur de inmålade hörnen.
Så gör en modern, empatisk pappa.
På det svarar en av de små genast att hon vill förhandla med Miljöpartiet. Det är alltså ett av få partier i riksdagen som på snart sagt varje sakpolitisk punkt som Kristersson beskriver har en annan inriktning än den han beskriver.
Det är också riksdagens minsta parti.
Skulle Miljöpartiet ge de fyra allianspartierna stöd skulle visserligen maktbalansen mellan de rödgröna och alliansen ändras från 144 mot 143 till de rödgrönas fördel, till 159 mot 128 till alliansgrönas fördel. Men det skulle fortfarande vara en minoritetsregering som krävde stöd, passivt eller aktivt, från andra partier. Till exempel Sverigedemokraterna.
Detta är förstås bara ett hypotetiskt resonemang, eftersom Miljöpartiet direkt avvisat alla sådana tankar, under den senaste regeringsperioden gått tydligt åt vänster, utan invändningar köpt Socialdemokraternas maktstrategi och uteslutit samarbete högerut. Alltså ytterligare en omöjlig lösning.
Den andra telningen verkar mest sitta och sura i sitt hörn, som truliga tonårspojkar på kant med verkligheten brukar göra. Antagligen har han fullt upp med sitt liberala kompisgäng (1, 2), som inte är säkra på att han är rätt kille på rätt plats.
Det är såhär det är att vara förälder. Och någonstans längs vägen måste till och med den mest förstående av farsor känna att självbehärskningen är på upphällningen. Någon gång måste de små liven trots allt möta verkligheten, växa upp, klippa håret och skaffa jobb.
Det börjar bli dags.
