Etablissemangets haveri

Med två dagar kvar till att Ulf Kristersson ska röstas ned av sina allianskamrater, är de centrala frågorna som bortblåsta. Allt det handlar om nu är vem som ska hållas ansvarig för det här misslyckandet. Är det Centern och Liberalerna, som skjuter sin egen allians i sank, utan att ha ett realistiskt alternativ? Eller är det Kristersson, som inte varit tillräckligt öppen för okonventionella koalitioner?

Sakpolitiken har, förstås, inte varit ett samtalsämne på länge. Är det någon som hört Annie Lööf svara på frågan vilken sakpolitik det är som alliansen och Miljöpartiet skulle göra till sin? Men nu har till och med de aningen bredare perspektiven på regeringsbildningen fallit bort.

Vad ska man med en regering till?

Jo, den ska leda landet. När man talar om starka och svaga regeringar är det just ledningen det handlar om. Men det skulle behövas att man skänkte en tanke åt ordet som kommer efteråt också: ”landet”.

Det är inget märkligt med att riksdagen består av grupperingar som sinsemellan har starka reservationer mot varandras ideologier. Det är när man ska hantera skillnaderna som det kan bli märkligt, eller rentav farligt.

Det mål som uppenbarligen är överordnat alla andra för Centern och Liberalerna är att skapa en situation i riksdagen där Sverigedemokraternas röster blir oväsentliga. Många uppfattar det som konsekvent och principfast, vilket det förstås är, rent bokstavligt. Men vart är det tänkt att leda? Att man inte kompromissar med Sverigedemokraterna i de frågor där alla de andra riksdagspartierna står för en annan människosyn är alldeles naturligt. Att man vägrar att acceptera att man är överens med SD i andra sakpolitiska frågor, är något annat.

Det är det senare som leder till absurditeter av det slag som till exempel Dagens Nyheter förlorat sig i: att det bästa för alliansen är en socialdemokratisk regering. Men viktigare är att det dessutom permanentar den polarisering som gradvis urholkar själva basen för politiska beslut.

Vad tänker sig mittenpartierna att deras fundamentalistiska nej till allt samröre med Sverigedemokraterna ska leda till? Är tanken att det är ett slags bestraffning, som med tiden ska få svenska väljare att krypa till korset och sluta rösta på SD?

Det verkar rätt osannolikt. Det mesta tyder snarare på att det här får Sverigedemokraterna att växa. Och att det dessutom laddar enskilda väljares beslut att rösta på SD med ett så stort mått av systemopposition, att de som tar det klivet har svårt att kliva tillbaka. Att rösta på SD blir en så stark symbolhandling, att den dessutom kräver att totalt underkännande av de etablerade partierna.

Splittring av det här slaget är ett gift för demokratin. Det är något annat än naturliga och hälsosamma sak- och idépolitiska skillnader. Det här är en splittring som äter sig rakt in i vår förmåga att fatta kollektiva beslut och acceptera dem, när de är fattade. Vad det i praktiken handlar om är att det politiska etablissemanget och en betydande del av väljarkåren säger upp bekantskapen med varandra. De river upp samhällskontraktet.

Här någonstans börjar oftast skuldkastandet igen: vems är felet? Är det Sverigedemokraternas? Eller är det etablissemangets?

Svaret är förstås att det är bådas fel, men mer intressant är att man rimligen måste kunna ställa högre krav på ett politiskt etablissemang än på ett missnöjesparti. De är de förra som man förväntar sig ska vara vuxna i rummet. Och det är där vi kommer fram till det där med ”landet”.

Strategin att frysa ut Sverigedemokraterna och de väljare som röstat på dem är oansvarig. Den fördjupar och permanentar en spricka i landet, som hotar själva förmågan att fatta kollektiva beslut och få dem accepterade i samhället. För ytterkantspartier kan det på kort sikt vara ett tacksamt sätt att mobilisera: det gäller såväl Sverigedemokraterna som Centern. Men på längre sikt är det förödande. Det är bara att studera vad som hänt i USA och Storbritannien, för att begripa hur skadligt det är när den offentliga arenan slits itu av polarisering.

Det den här regeringsbildningen borde handla om är hur de partier som säger sig vilja ta ansvar för landet, tänker sig att den dryga miljon svenskar som markerat att de misstror det politiska systemet, ska kunna återintegreras. Den borde handla om hur vi ska bära oss åt för att styra bort från polarisering och demonisering. Den borde handla om hur vi värnar tanken på att vi fortfarande är ett land, inte oförenliga klaner som inte kan tala med varandra.

Och, ja, ansvaret är i första hand de etablerade partiernas. Det är själva innebörden av att vara ett etablissemang.

Det varnas ständigt för en normalisering av Sverigedemokraterna. I själva verket är det precis det som borde vara mittenpartiernas och de andra partiernas målsättning. Inte i den meningen att man kastar egna övertygelser överbord och säger ja och amen till SD:s idéer, men i den meningen att man erkänner Sverigedemokraternas väljare och deras representanter som likvärdiga med andra partiers. Vägen fram går inte via ökad polarisering och mer puritanism, utan tvärtom genom att avdramatisera skillnaderna, där de faktiskt inte är så dramatiska.

Den här regeringsbildningen har kommit att fastna i den exakta motsatsen. Det är det verkliga misslyckandet, inte det att alliansen kollapsat.