Ett amerikanskt dilemma

Det är ett helvete att vara liten och svag. Det kan vara rätt utmattande att vara stor och stark, också.

Den amerikanska reflexen har alltid varit isolationistisk. Vi talar om ett land som byggdes av människor som tröttnat på den gamla världen och dess konflikter. Hade man en gång gjort sig av med kungar, brandskattning, tvångstjänstgöring, kontraktstjäneri och statskyrkor, varför då lägga sig i de krig och intressekonflikter som sådant skapade? Och för en stat fylld av invandrare från en mängd olika länder var varje internationell konflikt dessutom en möjlig källa till sönderfall. Hur skulle man kunna förhindra att amerikanska italienare råkade i luven på amerikanska tyskar, eller amerikanska engelsmän, om USA valde sida i europeiska konflikter?

Den amerikanska republiken skapades visserligen i allians med Frankrike, men bara några år senare, då Frankrike och England hamnade i krig, var George Washington snabbt framme och förklarade den nya amerikanska staten neutral. Den amerikanska linjen i förhållande till främmande länder, uttryckt av George Washington själv, var att "utvidga våra handelsrelationer, och att ha så lite politisk koppling till dem som möjligt".

Fram till det spansk-amerikanska kriget, på randen till 1900-talet, höll USA linjen med få undantag. Men sedan började det hacka. Woodrow Wilson lyckades hålla USA utanför första världskriget i tre år, trots att Lusitania sänktes 1915, med över 100 amerikanska dödsoffer som följd. Först när Tyskland återupptog sitt oinskränkta ubåtskrig och lovade Mexiko hjälp att ta tillbaka förlorade territorier från USA, bytte Wilson fot. Men då med argumenten att det var en fredsinsats att göra slut på militarismen i detta sista stora krig.

När det var över bildades Nationernas förbund. Men USA satt inte med. Mellankrigstiden var i stort en reaktion mot deltagandet i första världskriget och det höll i sig till attacken på Pearl Harbor i december 1941, då andra världskriget redan pågått i mer än två år.

Det amerikanska internationella engagemanget efter andra världskriget är vad nu levande har erfarenhet av, men det trycktes i stort sett i famnen på USA. Det var, från amerikanskt perspektiv, en ideologisk försvarsstrid. Alternativet till Nato och ett europeiskt försvar, var ett fullständigt kommunistiskt maktövertagande i Europa. Koreakriget och Vietnamkriget skulle sätta stopp för kommunistiskt övertagande i Asien. Operationerna i Sydamerika hade samma syfte i den världsdelen. Det här var strider som måste tas, för att försvara USA, var tanken. Om inte kommer kommunismen till slut att förslava även amerikanerna.

Tanken att USA skulle vara ett imperium, eller rent av en kolonialmakt, är djupt främmande för den amerikanska självbilden. USA tillkom ju i ett antikolonialt krig mot ett imperium.

Det här var det grundstråk som kom tillbaka efter murens fall, Sovjetunionens kollaps och Kinas marknadsreformer, som antogs leda till en bredare liberalisering.

När striden mot kommunismen var vunnen, skulle USA äntligen kunna återgå till inre tjänst igen. Efterkrigstidens neokonservativa hökar, som under det kommunistisks trycket hade formulerat ett slags messiansk global frälsarroll för USA, med vapenmakt om så krävdes, började framstå som precis så aparta de egentligen var i den amerikanska traditionen. George W Bush blev vald på ett program som argumenterade för ett mindre interventionistiskt USA.

Men så, några månader in i sin första presidentperiod, slog de kapade flygplanen in i World Trade Center …

Det USA ständigt försöker balansera är å ena sidan den naturliga instinkten och ursprungliga övertygelsen att världen inte är ett amerikanskt ansvar, å andra sidan den motvilliga acceptansen av att den som är starkast i världen, inte kan vara utomvärldslig. Det är en strid mellan en idé och en verklighet som inte vill forma sig efter idén. Det är också en ständigt pågående kamp med den egna självbilden.

Det senaste exemplet på det är försvarsminister Jim Mattis avhopp, efter president Trumps beslut att göra som han lovat och ta hem amerikansk militär från Syrien.

Det här är en konflikt lika gammal som USA. Den kommer att fortsätta.