Ett härligt samförstånd

Det är snart 40 år sedan Gudrun Schyman lät sig förlösas i offentligheten och inga hämningar har återkommit sedan dess. Sådana tillstånd kan vara smittsamma och med åren har svenska folket slutit Gudrun – precis som på dagis och vid hovet krävs inga efternamn – till sitt kollektiva bröst. Hon är som en prillig men älskad faster. Det eventuella arvet har hon redan gjort av med, men vi finner ändå alltid plats för henne, om inte annat av sentimentala skäl.

Så måste man förstå saken, när dokumentären ”Gudrun – konsten att vara människa” begår premiär, med en månad kvar till valet. Bara titeln säger det mesta.

Så måste man också förstå saken, när man ska förklara varför Dagens Nyheters kultursida ägnar ett uppslag åt filmen och dess stjärnögde regissör Hampus Linder. ”Linder hade föresatt sig att skildra patriarkatet och motståndet, men det visade sig vara besvärligare än han trodde”, får vi veta.

Dels därför att Gudrun är så villig att tala för alla som lyssnar. Dels för att hennes kritiker är trista, halvsura gubbar.

Sådan är, på ett ungefär, tonen artikeln igenom. Det är svårt att tänka sig någon annan partiledare som skulle kunna få något så vackert till skänks, just när valrörelsen går in i sitt slutskede. Men, som sagt, Gudrun är Gudrun. Och DN, förstås, DN.

”Många dokumentärer som också är personporträtt blir idoliserande, hur har du förhållit dig till det?”, frågar DN:s Lisa Boda.

”Jag tycker inte att jag har gjort ett idolporträtt. Det är en politisk film, men jag ser den inte som partipolitisk, utan mer som en feministisk exposé”, svarar Hampus Linder.

Man kan nästan se intervjuad, intervjuare och Gudrun nicka i kapp.