Hakelius: Förklädnaden var alltid naturlig för John le Carré
Toppbild: TT
David Cornwells far var bedragare. Lagen hann i fatt honom vid ett tillfälle, men annars tog sig hans verksamhet mest uttryck i ett kringflackande liv, ständiga skulder och dåligt sällskap. Kraytvillingarna, kungar av Londons undre värld strax för staden började svänga på sextiotalet, hörde till umgänget. Davids mor lämnade honom hos pappan och försvann. Hon dök inte upp igen förrän han fyllt 21.
Ur den där uppväxten föddes en vilja att ”bära en förklädnad” och det var möjligen därför Cornwell sökte sig till först till brittiska säkerhetspolisen, MI5, och sedan till utrikesspionaget, MI6, eller SIS, som det egentligen heter. Täcknamnet, John le Carré, var nödvändigt, eftersom Cornwell började skriva spionromaner när han fortfarande var i tjänst, men det verkade dessutom falla sig naturligt för honom.
Hakelius: Det fanns ingen resa som skrämde Jan Morris (1926-2020)
Den tredje romanen, The Spy Who Came in from the Cold, blev en succé 1963, men då hade den pensionerade spionen George Smiley redan presenterat sig i två tidigare romaner. Smiley skulle spela en huvud- eller viktig biroll i närmare tio av le Carrés romaner och hans sorgsna vänlighet — Smiley är något så ovanligt som en desillusionerad romantiker och idealist som ändå inte blivit cyniker — hängde som ett stämningsladdat moln över alla le Carrés berättelser.
När Alec Guinness på sjuttiotalets sista år skulle spela George Smiley i tv-versionen av le Carrés romaner, fann författaren och skådespelaren varandra. Enligt le Carré kanske därför att de båda hade haft en förödmjukande barndom. Guinness visste aldrig säkert vem hans far var. Vad det än berodde på lyckades Guinness fånga George Smiley så väl att det blev svårt att tänka sig någon annan i rollen.
”Tråkigheten är numera hans specialitet. Han har odlat ett zombielikt ekvilibrium – rejält med Librium – som antyder, utan att något måste sägas, religiösa djup […]”, skrev en recensent om Gunniess insats i vad som måste vara en av de mest bakvända komplimangerna en skådespelare fått. Le Carré blev själv så tagen av Gunniess rolltolkning att han påstod att han såg Alec Guinness framför sig när han i fortsättningen skrev något med George Smiley.
Hakelius: Var kommer den nya prydheten ifrån?
John le Carrés politiska hållning var en egensinnig och mycket engelsk blandning av rödvinsvänster, antiamerikanism, vardagskonservatism, idealism, cynism, anarkism, sunda instinkter och dåligt omdöme. Han tyckte att Salman Rushdie förtjänade att straffas för att ha förolämpat islam och såg ett ideal i Olof Palme. Men vilka politiska labyrinter han än gav sig in i, gjorde han det med ett språk som aldrig blev stumt eller banalt. Hans tacktal när han tog emot Olof Palme-priset förra året är ett litet mästerverk.
Den som ännu inte läst le Carrés böcker, eller sett Alec Guiness göra sin Smiley, har en härlig karantänjul att se fram emot.
