Ett parti bland andra?

Frågan många i politiksvängen ställt sig – och hoppats på ett snart svar – är hur länge det ska dröja innan Sverigedemokraterna faller ihop. Det var länge sedan etablerade politiker drömde så längtansfullt om Ny demokrati, ett uppstickarparti med en livslängd som fick Jim Morrison, Janis Joplin och 2Pac att påminna om Metusalem.

Vid det här laget börjar misstanken smyga sig på: det kanske inte blir något plötsligt haveri för Sverigedemokraterna. Vad i herrans namn ska vi ta oss till då?

Jo, se fram emot den andra, smygande döden förstås. Hur länge dröjer det innan Sverigedemokraterna blivit ett parti bland andra? Hur länge dröjer det innan deras unika försäljningspoäng (löjligt begrepp, javisst, men löjligt på svenska medan USP, Unique selling point, är det på engelska), nämligen den att de är outsiders, tappat all trovärdighet?

Det beror delvis på hur de sköter sina kort i Sverigedemokraterna. Dansk Folkeparti har lyckats bevara sin position vid sidan om, samtidigt som de satt tonen för politikens mitt, i ett par decennier. Men det är inte alldeles lätt. Lockelsen att dras med, att börja lira taktiskt och reagera på andra, snarare än att låta andra reagera på det man själv gör, finns alltid där.

I går berättade Sverigedemokraterna att de vill ha ett stopp för kvotflyktingar. Det finns egentligen inget förvånansvärt i det. Det går att argumentera som SD gör – Sveriges klarar inte mer för stunden – utan att slå en logisk knut på sig själv. Man kan tycka illa om det av andra skäl, men det är inte en obegriplig ståndpunkt. Däremot är det uppenbart varför förslaget kommer nu.

Antalet kvotflyktingar är inte så stort att det skulle göra till eller från för den situation vi redan har. Det här är, i sak, knappast en central fråga, ens för Sverigedemokraterna. Det rör sig om 5 000 personer, om den ökning av kvotflyktingar som är föreslagen genomförs. Förra året fick i jämförelse drygt 48 000 uppehållstillstånd i Sverige som anhöriginvandrare. Ungefär hälften av dessa var kopplade till asylsökande och flyktingar. Trots tuffare lagstiftning har närmare 27 000 fått uppehållstillstånd som anhöriginvandrare hittills i år.

Det betyder förstås inte att argumenten om att ytterligare 5 000 personer skulle göra situationen än mer ansträngd och kostsam är fel. Men argumenten är inte särskilt tunga, givet situationen som helhet.

Så varför då basunera ut detta, som dessutom är i strid med internationella åtaganden?

Just därför, förstås.

Med undantag för de små partier som kan kosta på sig att inte ta ansvar för flyktingproblematiken och istället åka snålskjuts på de större partierna som måste göra det, finns nu en bred samsyn om att lägga band på migrationen. Det Sverigedemokraterna brukade vara ensamma om att kräva är nu etablerad politik. Och i ett land som kan vända på en femöring när det behövs, går det väldigt fort för det som en gång ansågs förkastligt att bli den normala mittlinjen.

Det betyder problem för Sverigedemokraterna. Visst kan man fortsätta att bråka med Centern och Miljöpartiet. Man kan fortsätta att tala om den principlösa gymnasielagen. Det mobiliserar möjligen de egna, men det hjälper inte för att hålla i de väljare som kanske kan tänka sig att rösta på något av de större partierna igen, nu när de sansat sig en aning. Så Sverigedemokraterna behöver hitta ett sätt att sticka ut igen. Och då är inget bättre än en i sak rätt marginell sak, som har ett starkt symbolvärde. Dels därför att det inte ställer till några stora praktiska problem när den egna politiken ska hållas samman, dels därför att symbolladdningen gör det svårare för de konkurrerande partierna att följa efter.

Det här är, helt enkelt, Sverigedemokraternas sätt att försöka rädda sig kvar i utanförskapet ett tag till. De har prövat EU-frågan en aning, men den dög inte. Svenskarna är så ointresserade av EU att de inte ens orkar ha en åsikt om saken. Och förresten är Brexit en dålig fond för en sådan kampanj. Och så har Sverigedemokraternas opinionsstöd slutat växa i mätningarna. Till och med sjunkit en del.

Ett och annat förskräckt och indignerat rop har det blivit mot Sverigedemokraternas utspel. Men egentligen borde de andra partierna se det som en ljuspunkt. Det här är det tydligaste exemplet hittills på att Sverigedemokraterna börjar känna sig obehagligt normala. Rädslan för att vara på väg att bli ett parti bland alla andra växer. Sverigedemokraterna har börjat taktisera och nervöst positionera sig, som vilket parti som helst.

Det är en väldig tur för Sverigedemokraterna att de andra partierna vidhåller sin beröringsskräck. Annars skulle de kanske verka alldeles normala.