Ett tydligt nej. Men inget ja.

Luften hade nästan gått ur landets moderater i helgen, men de höll sig till det fastlagda budskapet och det var detta: "Det är inte över förrän det är över. Vi tar inte ut någon förlust i förskott, men om det blir en uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Centern får det konsekvenser".

Ramsan levererades utan något större hopp, även om det talades om försiktiga indikationer på att regeringsförhandlingarna inte gick något vidare. Men så dök Annie Lööf upp och sade nej igen. Det måste ha rasslat till på det moderata partikansliet.

Bara några minuter in i presskonferensen dök flera moderata profiler upp på twitter och gav Lööf sitt stöd.

"Bra och tydlig pressträff!"

"När S säger 'blocköverskridande samarbete' så betyder det att borgerliga partier ska ansluta sig till S politik. Det fick vi bevis på idag igen, trots @annieloof:s kraftfulla försök."

"Centerpartiet förde på ett förtjänstfullt sätt in sakpolitiken i regeringsbildningsprocessen. Socialdemokraterna blev synade i den delen. S kommer inte att driva den politik som behövs för Sverige. Bra att det nu är klarlagt bortom varje tvivel."

Ett par dagar tidigare var det inte termerna "förtjänstfull" och "kraftfull" som moderater använde i kombination med namnet Annie Lööf.

Och vad händer nu, då?

Ja – än en gång – vem vet?

Annie Lööf är väldigt tydlig när hon säger nej. Men hon är fortsatt svår att begripa när frågan är vad hon kan tänkas säga ja till. Kristerssons 1-2-3-4-lösning är inte mer aktuell nu än när Centern röstade nej till den, att döma av vad Lööf sade. De enda alternativ hon aktivt förespråkar är de som redan dömts ut, eller som inte vore till särskilt stor nytta. Återigen nämns Miljöpartiet som en samarbetspartner, trots att det saknas sakpolitisk grund och dessutom inte räcker matematiskt i riksdagen. En storkoalition mellan Socialdemokrater och Moderater verkar vara en annan dröm, men hur tänker Centern sig det, när partiet just konstaterat att Socialdemokraterna inte går att samarbeta med? Kanske är alltihop ett spel som är tänkt att leda fram till att en utmattad riksdag släpper igenom Annie Lööf som statsminister? Eller finns ingen plan?

Det som hänt är att Centern till sist accepterade att partiet är kungamakare. Därefter sade partiet nej till sin egen tronpretendent, sedan till den rivaliserande kungen. Nu är vi alltså tillbaka där vi började, eftersom Annie Lööf inte gav några tecken på att rucka på sin inställning till en Kristerssonregering. Om något gav hon snarare intryck av att åter slå ifrån sig ansvaret som kungamakare. Ett steg tillbaka, i så fall.

Moderaterna tycker säkert att de lever i ett aningen hoppfullare land i dag än i går. Centern kan räkna med översvallande hjärtlighet från det hållet i ett par dagar. Men sedan då? Vart leder detta, om det nu leder någonstans?

Vem vet?