EU:s alla jag

Det var inte så mycket en personstrid som en dissociativ identitetsstörning. Personlighetsklyvning hette det förut.

Ursula von der Leyen vann platsen som EU-kommissionens ordförande med minimal majoritet, efter att till höger och vänster ha ställt ut löften hon inte har makt att uppfylla. Det var, med andra ord, i stora drag som vilket politiskt val som helst. Förutom de grundläggande förutsättningarna.

När presidenter och premiärministrar väljs i andra sammanhang är det oftast glasklart vem som väljer. Det kan till exempel vara väljarna direkt, eller genom ett parlament, eller en samling elektorer. Men när EU ska välja kommissionsordförande blommar personlighetsklyvningen ut. Och den grundläggande konflikten är den här: är EU en samarbetsorganisation mellan demokratiska stater, eller är det en organisation med eget demokratiskt mandat?

Det enkla svaret är ”både och”, för så har EU:s medlemsländer riggat processen. Och ur det enkla svaret växer komplicerade problem.

EU-parlamentets blotta existens ger vid handen att EU är sin egen demokratiska storhet. Att parlamentets makt stärkts under senare år understryker det.

Samtidigt har en rad svåra frågor landat på EU:s bord — migrationen och eurokrisen är de två viktigaste — och hanteringen av dessa har gjort det tydligt att makten egentligen ligger hos de enskilda medlemsländerna. I de flesta frågor kan inte EU köra över medlemsländer, eller bestraffa dem om de inte gör som EU säger. I de fall EU kan göra det vore det självmord att göra det, utan att landet som ska tvingas eller straffas går med på saken, om än motvilligt. Det beror på att det verkliga demokratiska mandatet ligger i de enskilda medlemsländerna. Om EU sätter sig över det uppfattas det, med rätta, som att demokratin sätts ur spel av en yttre aktör.

Det var den här spänningen valet av ny kommissionsordförande egentligen handlade om.

Bland dem som vill stärka EU-parlamentets makt ytterligare, på bekostnad av de nationella parlamenten och regeringarna, brukar problemet, eller delar av det, beskrivas som EU:s ”demokratiska underskott”. Det är en missledande term. Vad det handlar om är något mycket mer komplicerat: Å ena sidan finns regeringar som har stöd av valda parlament som i de flesta fall har stor demokratisk legitimitet. Å andra sidan finns ett EU-parlament som visserligen väljs av EU:s medborgare, men som i praktiken är en samling av nationella delegationer som samverkar när de kan. Det är ett parlament som har ytterst liten demokratisk legitimitet, helt enkelt därför att EU, till skillnad från de flesta medlemsstater, saknar vad man brukar kalla demos – en förgemenskap som möjliggör respekten för demokratiskt fattade beslut.

EU-parlamentets försök att ta ledningen i processen att utse en ny kommissionsordförande genom att utse ”spetskandidater” beskrevs av parlamentarikerna själva som ett steg mot utökad demokrati. Man kan lika gärna se det som motsatsen, eftersom EU-parlamentets makt bara kan öka på bekostnad av den makt som medlemsländernas demokratiska styren har.

EU-parlamentets främsta anhängare — de är oftast ledamöter själva — brukar argumentera för att parlamentet kommer att få större legitimitet och demos, om det bara får besluta mer. De tror på idén att sätta vagnen framför hästen, för att få fart på ekipaget. Men deras hållning liknar mer vissa arkitekters förklaring till att människor i gemen inte gillar miljonprogrammets jättebyggen: att folk saknar utbildning nog för att uppskatta arkitekturen. Om bara folk får lära sig att demokratin finns i EU-parlamentet, går resonemanget, kommer de att se skönheten i det hela.

Fan tro’t.

Valet av von der Leyen hade förstås andra dimensioner också. Det här är inte en renodlad personlighetsklyvning. Emmanuel Macron ville till exempel trotsa parlamentet, trots att hans grundläggande inställning är att ta EU närmare den federala staten. Men han vill göra som han gjort hemma: tala om för de folkvalda att det är han som styr. Det trumfar andra hänsyn.

Ursula von der Leyen kommer inte att få det lätt. Delvis därför att hon valdes på så svagt stöd, men främst därför att EU kommer att ställas inför en rad problem de närmaste åren som kommer att göra unionens personlighetsklyvning än tydligare. EU har omarbetat sina institutioner i en riktning som går rakt mot de politiska realiteterna i Europa. EU-parlamentet har formellt stärkts, samtidigt som de medlemsländerna i praktiken håller allt hårdare i makten. Unionen sitter fast i eurons halvmesyr, samtidigt som euroländerna rör sig åt skilda håll. Unionen håller faktiskt på att falla sönder genom Storbritanniens utträde. Konflikten mellan medlemsländer i öst och väst har bara blivit besvärligare. I Italien utmanas EU:s ekonomiska politik på ett sätt som är mångfaldigt farligare än vad som var fallet i Grekland. Den centralistiska drömmen slits itu av en centrifugal verklighet.

EU-parlamentet är snarare en del av problemet, än en del av lösningen.