Evig kollektivanslutning

Socialdemokraterna har blivit musikal på Stadsteatern i Stockholm. Alla stora tidningar är där och recenserar. En av dem inleder: "Tänk om man skulle vara en fluga på väggen på Socialdemokraternas partihögkvarter dagen efter valet den 11 september."

Till och med de som inte behöver drömma om en sådan ynnest har kommit till premiären. En annan av de stora tidningarna inleder:

"Klarascenens foajé har förvandlats till mingelarena för före detta statsråd."

En tredje sätter rubriken:

"Magdalena Andersson skrattar till i publiken."

En fjärde rapporterar:

"’Det var ganska träffsäkert’, konstaterade Tobias Baudin på väg ut ur salongen."

I bland inbillar man sig att Sverige förändrats. Att den socialdemokratiska enpartistaten krackelerade omkring Palmemordet och hade upplösts allra senast när Fredrik Reinfeldt valdes till landsfader. Och så kommer något – Socialdemokraterna – the musical, till exempel – som visar hur fel man har.

Vi lever i en konstitutionell socialdemokrati, oavsett om vi röstar och vad vi röstar på. Republikanska föreningen må vara pompöst irrelevant, men de har åtminstone en chans; de slåss mot något som kan ändras med ett penndrag, som Palme uttryckte det. Den konstitutionella socialdemokratin, till skillnad från monarkin, är oändligt mycket svårare att komma åt. Den ligger uppenbarligen djupt inbäddad i vår självbild och traderas fortfarande från generation till generation, alldeles oavsett valresultat. En moderat som ska ha verklig framgång måste döpa om sitt parti till "det nya arbetarpartiet".

Helt unikt är det inte: den här musikalen kommer från Norge. Men det påminner mer om gamla koloniala länder där kampen för självständighet gjort att partiet är nationen och vice versa.

Recensionerna ger en fingervisning om varför. När kulturarbetare – bara den titeln säger något om förutsättningarna – driver med Socialdemokraterna gör de det på samma sätt som när lite busiga men i grunden välartade barn driver med sina föräldrar. Partiet är kanske vilset och mossigt. Dansar stelt och är allmänt cringe. Men det är ändå familj.

Så det är klart att partiordförande och partisekreterare, gamla ministrar och kommunalråd gärna kommer och tittar och, lite stolt generat, skrockar. Vad har ungarna hittat på den här gången? Hela berättelsen om partiet som förlorat vägen, partiet som "jag inte känner igen" är så gammal att den blivit en del av partiets egen identitet. Det som på Sten Anderssons tid faktiskt var besvärande är nu lika mycket S som Mariscals mosiga ros.

Att vara socialdemokrat är att inte känna igen sig.

Det finns förstås ömma punkter. Helomvändningen om NATO och det ideologiska slukhål den skapat är en. Att Socialdemokraterna för första gången i modern tid har en verklig utmanare med samma breda folkligt nationella anslag som alltid var Socialdemokraternas styrka, en annan. Men man låter inte sådant förstöra myset. Mamma kanske dricker lite mycket, men hon har faktiskt haft det jobbigt och nu talar vi om något annat.

Är det här ett problem? Inte vet jag. Men det känns instängt. Förkrympt. Smetigt.

Politiken ska hålla armlängds avstånd till kulturen. Är det för mycket begärt att kulturen håller armlängds avstånd till politiken också?

Läs även: Har S hittat nästa valvinnare?

Läs även: Tvåfrontskriget har inletts