Fåfänga fotbojor ett tecken på det svenska rättssystemets tandlöshet
Toppbild: TT
Att sätta fotboja på en radikalislamistisk imam är ungefär lika effektivt som att låsa in en alkoholist på Systemet. Problemet är ju inte att vi är rädda att imamen ska försvinna. Problemet är att vi inte lyckas bli av med honom.
Detsamma gäller anmälningsplikten hos polisen. Den är utmärkt om man vill hålla koll på någon och se till att denne någon inte avviker. Här är problemet det motsatta.
Att Säpo punktbevakar radikalislamistiska imamer är möjligtvis en aning effektivare, men inte särskilt mycket. Det av minst tre skäl.
För det första kan knappast Säpo punktmarkera imamen dygnet runt, inom och utom moskén och det egna hemmet, utan att bryta mot ett antal lagar som reglerar polisiär verksamhet.
För det andra kan Säpo, även om de skulle kunna följa imamen dygnet runt, knappast kunna hindra honom från att fortsätta vara en spindel i nätet för radikalislamism och dess våldsbejakande uttryck.
För det tredje är Säpos resurser inte outtömliga. Att bevaka en person dygnet runt kräver ett korplag poliser. Att bevaka sex radikalislamister kräver en allsvensk serie.
Så vad ska man hitta på?
Tja, i den ena vågskålen ligger principer av ett slag som är viktiga för rättsstaten. Man kan inte behandla folk hur som helst, även om de är utlänningar. Sverige har slirat i det här avseendet förut, som när staten utan rättsprocess eller försvarlig ordning i praktiken förklarade tre somaliasvenskar fredlösa 2001, på uppmaning av USA och FN. De fick inte resa, deras tillgångar fryste inne, de berövades all rättshjälp och att avlöna dem ansågs vara att bryta mot terrorbestämmelserna.
Den positionen fick staten retirera ur, under utläggning av rök. Det var en genant episod för Sverige.
I den andra vågskålen ligger en hel del annat. Bland annat det faktum att Sverige, på de snart 20 år som gått, förändrats betydligt. Vi har i dag radikaliserade miljöer i Sverige som är påtagliga och direkta hot. Framför allt för de människor som bor i områden där militanta islamister anser sig ha rätt att styra och ställa. Men de här grupperna utgör också ett terrorhot mot samhället i stort. Sveriges framträdande roll som exportör av IS-krigare visar dessutom att det här är en miljö som föder krigsbrott och obeskrivliga övergrepp i andra delar av världen.
I den andra vågskålen ligger också det faktum att det, utanför vissa radikalliberala kretsar, inte är en mänsklig rättighet för vem som helst att slå sig ned i Sverige. Det skulle inte föreligga några rättsstatliga problem om de sex radikala islamister den här saken handlar om hade knackat på Sveriges dörr i dag och då skulle ha stoppats och nekats att komma in, på grund av sin verksamhet.
En stat har trots allt inte bara en rätt, utan en skyldighet, att skydda sig och sina medborgare.
Utifrån den principen är det alldeles självklart att sex personer som anses så farliga att de ska utvisas, rimligen inte bara kan släppas lösa att verka som de vill, med eller utan fotboja. Envisas de med att stanna i Sverige bör de sitta inlåsta, utan effektiva möjligheter att fortsätta sin hatpropaganda och uppvigling. Passar inte det bör de vara fria att på eget initiativ försvinna till det land som tar emot dem. Dit får de åka på egen risk.
Det här är en kinkig sak juridiskt sett och det är fel att inbilla sig att juridik bara är något slags löjlig formalia. Juridik är det som garanterar oss alla de rättigheter och friheter vi har. Men juridiken har inte heller ett självklart svar på problem av det här slaget. Det är inte så att rättsstaten kräver att vi lägger oss vidöppna för islamistisk våldspropaganda. Det är snarare så att rättsstaten måste kunna sätta p för personer av det här slaget, om den inte ska förlora all trovärdighet. Det ligger mycket i den kritik som framfördes häromdagen från terrorforskare, om att riksdagen och regeringen varit alldeles för långsamma i hanteringen av det här problemet. Sverige borde haft en genomtänkt och skarp lagstiftning på plats redan nu.
Att vi inte har det speglar den aningslöshet som trots allt fortfarande omger mycket av det som har att göra med den migration som på väldigt kort tid förändrat mycket i Sverige. Om och när problemet med de här sex radikalislamisterna är löst, kommer trots allt det mycket svårare och huvudsakliga problemet att kvarstå: Sverige har numera en betydande grupp människor som lockas av de budskap de här sex kolporterar och de organisationer de stöder. Många av dem är svenska medborgare och födda här. En del sitter nu i läger i andra länder. Deras barn har fyllts med hatisk propaganda. De här omständigheterna kommer inte att försvinna, utan utgöra ett problem och en risk under lång tid framöver.
Det sker utmärkt forskning på det här området. Den är verklighetsnära och kan lätt vara grund för praktiska åtgärder av polisiärt, socialt och annat slag. Det är viktigt driva på det arbetet. Det här problemet är på allvar och kommer att vara med oss långt efter de sex, som nu kan flina åt det svenska rättssystemets tandlöshet, är glömda.
