Falsk som vatten

Vår stora synd är att vara del av den antropocena geologiska epoken. Mer än så: vi är själva drivkraften i den och det, kära läsare, är resultatet av ett högmod, som oundvikligen måste leda till repressalier av bibliska proportioner. Människan borde veta sin plats och den platsen är underordnad naturen, det är vad vi både uttryckligen fått lära oss och ständigt blir påminda om, i undertonerna i snart sagt varje tidningsartikel.

Det är för mycket sagt att bevattningsförbudet här i Simrishamns kommun är en katastrof av samma paritet som syndafloden (fast tvärt om, då) eller ens språkförbistringen som följde på världens första och handgripliga överprövning av byggnadslov: Babels torn. Ändå finns mer än en beröringspunkt.

I skrivande stund talas det om att kommunen ska sänka trycket i ledningarna för att spara ytterligare vatten. Det skulle innebära att man inte kan köra diskmaskiner och tvättmaskiner, mitt under den korta och livsviktiga turistsäsongen. Vi får väl se hur det blir med den saken, men det intressanta är rapporteringen kring vattenbristen. Det finns två huvudorsaker, förstår man.

Den ena är att det dyker upp för mycket folk här på sommaren. De slösar med vatten. Den andra, aningen vagare, är att det har att göra med vår synd, det vill säga den antropocena påverkan på klimatet. Det regnar för lite, numera.

Det ligger definitivt något i den första förklaringen och antagligen något i den andra. Men det är avsaknaden av en tredje förklaring som är märklig.

I grannkommunen Ystad råder inget bevattningsförbud. Man hör sällan talas om något sådant i den kommunen. Inte heller i Tomelilla skruvas kranarna åt. Men i Simrishamn skedde det redan en dryg vecka före midsommar. Kör man runt på vägarna här korsar man ständigt just dessa kommungränser, utan att märka någon större skillnad. Landskapet är på det stora hela detsamma. Klimatet likaså. Det är fullt med turister överallt. Tomelilla och Simrishamn har till och med ett gemensamt driftbolag för VA-tjänster.

Hur kan det, trots det, komma sig att vattenbristen slår så riktat just mot Simrishamnsborna och deras besökare? Är de särskilt syndiga? Har de en extra stor antropocen skuld att sona?

En alternativ tanke är att problemet har att göra med att människan inte har gjort tillräckligt, snarare än att den har gjort för mycket.

Jag är ingen expert på kommunal vattenförsörjning, men är det inte värt att åtminstone pröva tanken att skillnaderna mellan dessa mycket närliggande kommuner kan ha att göra med hur väl de ansvariga har tagit ansvar för att systemen för vatten motsvarar behovet? Kanske att det till och med har mer med saken att göra, än med vår stora klimatskuld? Kan det helt enkelt vara så att Simrishamn har underinvesterat i sin vattenförsörjning? Att problemet inte är förhävelse, utan snarare en aning för lite av den framåtanda som gav oss Babels torn?

Den tredje förklaringen borde åtminstone vara värd att pröva, med tanke på föreliggande fakta. Vi kan ju fortsätta skämmas för att vara människor och tycka illa om turister ändå.