Får Åkesson frågan om SD blir störst?

Talmannen måste inte fråga Jimmie Åkesson. Det är just det som riskerar att göra allt värre.

Novus mätning för SVT gör Sverigedemokraterna till andra största parti. En hårsmån större än Moderaterna som planat ut. Och ett par hårsmåner mindre än Socialdemokraterna, som faller fritt.

Det är rörelseriktningarna som är intressanta: sossarna går nedåt, moderaterna lyfter inte och Sverigedemokraterna fortsätter att stiga. Det är fullt möjligt att ett resultat som det i Novus bara stärker trenden. Framgång föder framgång. Och tvärtom. Sverigedemokraterna skulle kunna bli Sveriges största parti.

Skulle Sverigedemokraterna bli Sveriges största parti i höst kommer allt att ställas på ända.

Det är åtta år sedan SD blev ett riksdagsparti. Den dominerande strategin bland de etablerade partierna är fortfarande att vänta på att partiet ska försvinna. Åtta år har inte förändrat grundinställningen: det normala är en riksdag utan Sverigedemokraterna. Snart måste det här mellanspelet vara över.

Men tänk om det inte är det?

Skulle Sverigedemokraterna bli Sveriges största parti i höst kommer allt att ställas på ända. Alla resonemang om hur svår regeringsbildningen blir, om vilka som ska regera med vilka, blir värdelösa. Partiledarkrisen inom Socialdemokraterna kommer att ta helt andra, oförutsebara, vägar. Alliansen blir svar på en fråga ingen ställer. Och allt därför att alla, nästan utan undantag, i de etablerade partierna har varit övertygade om att Sverigedemokraterna skulle försvinna.

Vi kommer att få se mängder av märkliga utspel.

Varken partier eller tyckare har någon strategi för ett sådant valresultat. Det är osäkert om ens Sverigedemokraterna har det. Vi kommer att få se mängder av märkliga utspel. Det kommer att riktas krav på blockerande samlingsregering och förslag om listiga nödutgångar.

Internbråken i partierna som misslyckats, kommer att bölja okontrollerat. Statsvetare kommer att plocka isär valsystemet och föreslå ett nytt. Det kommer att skrivas kolumner om att det är dags att gå i exil, om vikten av civil olydnad och om att utomparlamentarisk aktion är av nöden krävd. Och så vidare.

Och mitt i det ska talmannen utföra sitt uppdrag. Och talmannen måste inte fråga Jimmie Åkesson.

När talmannen föreslår en statsminister, gör han det efter samråd med alla partier. Han kan föreslå vem han vill. Men poängen är att han vill föreslå en kandidat som inte får en majoritet emot sig i riksdagen. Jimmie Åkesson skulle – även om inget vore självklart med ett valresultat av det här slaget – med all säkerhet bli nedröstad. Även med 25 eller 30 procent av rösterna skulle Sverigedemokraterna sakna uppbackning.

Egentligen vore det därför ett slöseri med tid att fråga Åkesson. Men att inte göra det vore att spela högt. Det skulle ytterligare förstärka det vid det här rätt spridda intrycket att de andra partierna inte spelar rent med Sverigedemokraterna. Särskilt eftersom Socialdemokraterna sedan gammalt hävdat idén att talmannens fråga ska gå till det största partiet. Att ändra reglerna mitt i matchen är aldrig särskilt snyggt.

Det har nu gått åtta år. Opinionsmätningarna talar ett tydligt språk. Det är dags att ompröva strategierna. Sverigedemokraterna kommer inte att försvinna inom överskådlig framtid. Att vända ryggen mot dem och hoppas att de är borta nästa gång man vänder sig om, har inte fungerat. Låt mig återigen påminna om ett citat av Yrsa Stenius, som jag använde mig av häromdagen. Hon jämförde hur det politiska etablissemanget i Sverige hanterat SD, med hur Sannfinländarna hanterades i Finland:

"I det politiskt pryda Sverige växer Sverigedemokraterna sig större för varje dag som går. I det politiskt pryda Sverige kastar sig sedlighetsivrarna över varje sate som antyder samtal med SD och proklamerar kris. I det politiskt pryda Sverige är demonstrationer och symbolhandlingar som gnuggar värdegrundens helgongloria skinande blank ett viktigare politiskt företag än att smutsa händerna och gå i närkamp med den populistiska skiten."

Det handlar om att rädda trovärdigheten i breda folklager för det demokratiska systemet.

Med ett valresultat där SD blir största, eller för all del näst största, parti, är det dags att lära sig denna läxa. Det handlar inte längre om att spärra vägen för populism, eller att inte "legitimera" och "normalisera" otrevliga åsikter. Det handlar om att rädda trovärdigheten i breda folklager för det demokratiska systemet.

Det måste helt enkelt visa sig kunna hantera ett valresultat av det här slaget, utan att förfalla till manipulationer och maktspel i slutna rum. Hur man hanterar den här situationen är faktiskt mycket större än frågan om något enskilt parti, dess historia och förslag.