Fast i regnbågsnormen

Med en månad kvar delade Moderaterna ut 50 miljarder. Kristdemokraterna lovade 10 000 fler poliser, 20 000 fler platser på äldreboende och 1 300 kronor mer i månaden för en vanlig barnfamilj.

För att vara en valrörelse i ett helt nytt politiskt landskap, känns det mesta rätt bekant.

Det är möjligt att det är så här man långsamt börjar vandra tillbaka till en ny politisk stabilitet av något slag. Man pressar helt enkelt in sådant som annars skulle kunna kallas populism, i en aning gråare och mer ansvarsfull form. Skattesänkningar, men helfinansierade. Strypt migration, men utan några grova undertoner. Mycket tal om lag och ordning, men med lugn och sansad riksrevisionsröst.

Socialdemokrater som flinar åt det kan sluta. Ert parti gör samma sak.

Det är alltså fullt möjligt att det är så här man bör göra, ur de etablerade partiernas synvinkel. Det finns dessutom en hel del goda sakskäl för de flesta av förslagen. Men finns det ändå inte ett slags vilsenhet över det hela?

Den mest genanta episoden under valrörelsen så långt, var förstås ”partiledardebatten” under Pridefestivalen. Citationstecknen är motiverade, eftersom det inte rörde sig om en debatt. Det var ett husförhör av en lobbyinggrupp som allt mer tagit på sig uppgiften att vara åsiktspolis, med de etablerade partiernas goda minne. Politikernas rädsla för att stöta sig med just den här lobbyinggruppen har lett till att RFSL och dess sidoorganisationer allt mer ägnar sig åt något som liknar beskyddarverksamhet: om man vill försäkra sig om att inte få på tafsen, måste man uttrycka sin lojalitet med RFSL. Det räcker inte att vara för likabehandling. Men måste också skriva under på all möjlig bisarr ideologiproduktion.

Det är inte bara politiker som fallit i fällan. Det finns gott om myndigheter och företag som låter RFSL ”hbtq-certifiera” verksamheten mot en dyr penning. Då får man ett diplom och en logga, för att visa att man tagit emot ideologiskolning. Det blir inte mer likt beskyddarverksamhet än så.

Den här gången blev det uppenbart för alla som såg spektaklet vad det handlade om. En stor del av diskussionen handlade om Sverigedemokraterna, men de fick inte själva vara med. Det blev en rent absurd uppvisning i åsiktsmobbing. Ingen av partiledarna var rakryggad nog att säga ifrån. Antagligen var de rädda för att få publiken emot sig. Kanske var de oförberedda, även om de visste i förväg att vissa partier inte fick delta. Men det finns förstås också en tredje förklaring: de tyckte egentligen att det var naturligt att utesluta Sverigedemokraterna.

Det är här vilsenheten visar sig. Ännu åtta år efter att ett nytt parti tagit sig in i riksdagen, alldeles uppenbart som en reaktion på att det politiska etablissemanget lämnat en hyfsad del av befolkningen bakom sig värderingsmässigt, har de etablerade partierna inte funnit ett sätt att hantera saken på. De fortsätter att vara reaktiva, nervösa, anpassliga, fördömande, vädjande och desorienterade om vartannat. De verkar inte kunna undvika att trampa fel, gång efter annan, eftersom starka intressegrupper och den egna retoriken låst in dem i återvändsgränder. Resultatet blir som ”debatten” på Pridefestivalen. Vem vann den debatten? Sverigedemokraterna, förstås, genom att inte vara där och låta sig domderas av en lobbyinggrupp.

Gång på gång upprepar sig sådana scenarier. Det finns många vilsna väljare därute, men de söker ogärna ledning av partiledare som går i cirklar.

Det vore alldeles utmärkt om vi kunde få integration, sjukvård, polis, försvar och äldreomsorg att fungera bättre. Kanske kommer ytterligare miljarder att vara till hjälp. Och kanske krävs bara mer pengar, för att de etablerade partierna ska lyckas återta kommandot. Men det kan kanske också krävas en aning mer självförtroende, integritet och ryggrad.