Hakelius: Republikanerna är oändligt mer enfaldiga än Kungssången

Det är inget fel på ritualer, men ibland blir de utmattande.

I går skrev fyra riksdagsledamöter en debattartikel på Altinget. Den handlade om Kungssången. Närmare bestämt om att Kungssången inte borde sjungas vid riksdagens öppnande.

Allt var precis på den plats det alltid är i de här texterna. Kungen kallas ”Carl Gustaf Bernadotte”, för att markera att de här modiga fritänkarna minsann inte erkänner folk med ordningsnummer, om de inte är amerikaner. Det påpekas att Kungen inte är folkvald. Det underströks att vi har ett ”odemokratiskt och föråldrat styrelseskick”. Och yada, yada, yada.

Blandningen av beskäftiga självklarheter, trötta klichéer och fullständig avsaknad av spänst i tanken, är nästan unik för just denna republikanska genre. Den får Ingmar Nordströms ”Saxparty 18” att kännas nyskapande.

Men man kan ändå inte låta bli att undra. Det rör sig trots allt om personer som tagit sig till riksdagen. De formella inträdeskraven till folkförsamlingen är, det ska erkännas, lägre än i de flesta yrken, men erfarenhetsmässigt krävs åtminstone ett visst samhällsintresse.

Så, man undrar: vad tror de här viktigpettrarna att Sverige är? Tror de överhuvudtaget att det är?

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Den militära aktiviteten i Östersjön är livligare än på länge

Inget i det som skrivs i de här docerande republikanska draporna handlar någonsin om själva grunden för ett samhälle. Begreppet ”demokrati” återkommer, gång på gång, men alltid som om det vore ett enkelt val, eller rent av en sak, på samma sätt som en bil eller ett päron. Aldrig någonsin antyds det att demokratin är något mycket mer komplicerat och svårgripbart. Aldrig någonsin skymtar någon förståelse av att förutsättningen för att alls ha ett samhälle — och därmed förutsättningen för att ha en demokrati — ligger i en överenskommelse som sker före politiken. Ett samhälle måste helt enkelt börja med att betrakta sig som ett samhälle — betrakta sig som ett gemensamt ”vi” — för att det ska finnas några förutsättningar för demokrati. Varför ska folk annars acceptera gemensamma beslut som går emot deras önskningar?

Den förpolitiska gemenskapen Sverige föregår helt enkelt den svenska demokratin. Sverige är en förutsättning för den svenska demokratin.

Och vad är då Sverige?

Länder kan hämta sin sammanhållande identitet ur olika källor. En del har svetsats samman av minnet av en revolution, andra av århundraden av plågsamma krig, ytterligare andra av århundraden av fred och samförstånd. Men det är nästan undantagslöst så att ett land finner sin förpolitiska gemenskap i sin historia. Finns inte historien, eller om den är kort, får man adoptera sig en historia. Så gjorde USA, som knöt an till den romerska republiken som ett ideal i kontrast till just kungavälde och förtryck i den gamla världen.

Sveriges historia är inte kort och inte eller fylld av revolutioner och republiker. Sveriges historia är lång och har från första början varit intimt sammanvävd med monarkin. Sverige som enhet skapades i stor utsträckning av kungar. Kungamakten finns kvar än i dag därför att den förmått utvecklas med landet, samtidigt som den ofta utvecklat landet. Den finns där som en påminnelse om att Sverige inte skapades 1921, när kvinnor och män båda fick rätt att rösta i andrakammarvalet. Snarare skapades 1921 av de århundraden av monarki — under vissa perioder ren diktatur, under andra inte — som föregick andrakammarvalet för snart 100 år sedan.

Vi skulle inte haft demokratiska val 1921 om Sverige inte hade fungerat som förpolitisk gemenskap. Vi skulle inte ha varit en förpolitisk gemenskap om vi inte hade haft vår historia. I teorin skulle vår historia förstås ha kunnat se annorlunda ut, till exempel som den amerikanska, men nu ser den ut som den gör. Och därför är vår förpolitiska gemenskap intimt kopplad till monarkin.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Den eviga regeringsbildningen

Det är klart att man kan tycka illa om detta. Det är klart att man är i sin fulla rätt att arbeta för att frigöra Sverige från sin historia. Det är klart att det som varit inte måste diktera det som ska vara. Men måste de här republikanska föreläsningarna alltid vara så grunda? Måste de alltid reducera verkligheten till ett par platta principer? Måste de alltid bygga på att de som skriver under anstränger sig till det yttersta för att inte begripa själva grunden för det de envisas med att diskutera?

Många länder kämpar just nu med att deras förpolitiska gemenskaper försvagats. Det finns en osäkerhet om vilka ”vi” egentligen är. Det är detta som letar sig in i politiken i form av polarisering, konflikter och omvälvningar. Sverige är inget undantag. Snarare tvärtom, eftersom vi mycket snabbt gått från att vara ett väldigt homogent land till att vara ett land där stora grupper av medborgare har väldigt olika erfarenheter och historia. I det läget tycker republikaner att det vore smart att skrota de uttryck för en förpolitisk gemenskap som vi fortfarande har. Av principskäl. Inte för att monarkin egentligen utgör ett problem, än mindre ett hot. Och det utan att egentligen ersätta monarkin med något, för en hastigt vald president må kunna klippa band lika bra som en kung, men kommer inte att ha några band bakåt som påminner svenskar om att de hör ihop.

Republikaner har helt enkelt fallit in i en trall som är oändligt mer enfaldig än Kungssången. De bygger hela sin argumentation på att inte fatta vad de talar om. Om och om och om igen.

Utmattande, var ordet.

Läs fler inlägg i Johan Hakelius blogg här!