Hakelius: En existentiell höst väntar för MP – då går Isabella Lövin
Toppbild: TT
Det är lite som om Clint Eastwood skulle sätta sig på hästen och rida in i solnedgången, just när den avgörande duellen ska gå av stapeln.
De svenskar som visste att Isabella Lövin är vice statsminister — Lövin näst i rang efter Löfven — skulle antagligen få plats i centrala Gävle, med bibehållna coronaavstånd. Men så blir i det här märkliga regeringsbygget där valresultat och vilka sakfrågor väljarna sätter främst spelar en underordnad roll. Nu — eller mer exakt i januari — ska hon packa ihop och spekulationerna är genast i gång om efterträdare.
Amanda Lind, som lyckats så väl som kulturminister? (Den meningen var avsedd för de 17 procent av svenska folket som begriper ironi.)
Eller Alice Bah Kuhnke, som skötte samma ämbete som en fryntlig Khmer med ideologisk omskolning i sikte? Hon säger nej, men sådant betyder lite i politiken.
Eller möjligen Åsa Lindhagen, regeringens mest okända minister?
Vi får väl se, men efterträdarfrågan är trots allt mest en angelägenhet för partiet självt. Kanske har Miljöpartiet nu ett Sabuni-ögonblick, det vill säga en förhoppning om att en ny partiledare ska säkra en tillvaro på rätt sida riksdagsspärren. Men hur mycket sådana förhoppningar är värda vet Liberalerna redan. Och för oss andra är det mer intressant att fundera på vad det här betyder för regeringen.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Miljöpartiet överskattar Alice Bah Kuhnkes popularitet
Det är inte konstigt att Lövin går, med tanke på det usla opinionsstödet. Det är inte konstigt, med tanke på hur illa Miljöpartiet lyckats förvalta klimatpolitiken — Lövins särskilda ansvar — i en tid när den diskuteras överallt. Det är inte konstigt, med tanke på avståndet till nästa valdag. Men det är konstigt med tanke på vad vi kan vänta de närmaste månaderna.
Lövin kan förstås ha personliga skäl, som vi inte har att göra med. Men ingen har ens antytt det, så det är rimligt att förutsätta att så inte är fallet. Alltså:
Den här regeringen knakar i fogarna. Det kan spricka mellan Liberalerna och Socialdemokraterna först. Konflikten kan ställas på sin spets av Vänsterpartiet. Men det mest sannolika är att den verkliga striden dyker upp mellan de partier som formellt regerar, det vill säga Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Migrationspolitiken är förstås det som ligger närmast till hands, men det kan lika väl bli något annat. I fråga efter fråga står Miljöpartiet för en politik som Socialdemokraterna måste värja sig för, om de inte ska fortsätta att tappa i opinionen, när väl coronanationalismen har lagt sig.
Det krävs inte mycket för att ställa till det, för stämningarna i Miljöpartiet är inte direkt vänskapliga gentemot Socialdemokraterna. De senares försök att köra över regeringskollegan genom förhandlingar om migrationsfrågan vid sidan om, var strået före strået som knäcker kamelens rygg.
LÄS OCKSÅ: Isabella Lövin avgår som språkrör för Miljöpartiet
Miljöpartiet skummar av lust att hävda sin integritet. Inte en enda förnedrande kompromiss till. Det drar helt enkelt ihop sig till duell, när hösten rullar in.
I det läget sticker Isabella Lövin. Ersättare kommer tidigast i slutet av januari. Att Lövin formellt sitter kvar till dess spelar mindre roll. I och med det besked hon gav i går är hon kraftlös.
För Miljöpartiet handlar det om mer än bara en sakfråga. Det handlar om relationen till Socialdemokraterna, som Miljöpartiet gjort till sitt enda möjliga värddjur. Skiter den sig finns inga öppna vägar att söka sig åt annat håll. Det handlar därför om att återigen pröva balansen mellan att vara en frifräsare som driver sin övertygelse, eller ett maktparti som kohandlar med den. Det handlar förstås ytterst om att överleva, åtminstone i riksdagen.
Det är, helt enkelt, en rent existentiell höst som väntar Miljöpartiet. Då går Isabella Lövin. Det är mera spagetti än western över det.
