Förändrades Mugabe, eller vi?

Det börjar nästan bli en sällskapslek, det här. Spekulationerna om vad som egentligen hände med Robert Mugabe. När blev han tokig? När gick han från den ljusa till den mörka sidan?

Men det finns inte särskilt mycket som tyder på att Mugabe genomgick en förändring. Samhällsklimatet i väst förändrades däremot.

Det är sant att Mugabe till en början predikade försoning mellan svarta och vita. Men hade han fått välja och haft kvar grannländernas stöd, hade han antagligen hellre fortsatt den väpnade kampen, tills allt motstånd var nedgjort. Han förespråkade tidigt en enpartistat, eftersom det enligt honom bättre passade afrikansk tradition. Massmorden i Matabeleland av den stam som stödde hans politiska rivaler, skedde redan i början av 80-talet. Det rapporterades om den när morden skedde. Få ville läsa. Vi skickade bistånd istället. Ingvar Carlsson åkte till Zimbabwe och vandrade hand i hand med Mugabe.

Någon ideolog var aldrig Mugabe. Den egna makten var den idé som styrde allt. Men marxism-leninism och maoism var ett par användbara förtryckarteorier för att upprätthålla maktfullkomligheten. Det borde vara varningssignaler för vem som helst.

Mugabe var helt enkelt från början en maktgalen skitstövel. Men han representerade antikolonialism och svart frigörelse från vitt förtryck. Det räckte. Ras var alltid viktigare än frihet och rättssäkerhet för politiska aktivister i väst. Förtrycket kunde fördras om det utövades av svarta mot svarta. Särskilt om det skedde med hänvisning till någon form av marxism.

I längden blir förstås den hållningen omöjlig att försvara. Det där vi är nu. Få kan längre ens lura sig själva att tro att det är bättre att bli fängslad, mördad, ruinerad, ihjälsvulten och misshandlad av en förövare med samma hudfärg som man själv har. Och då måste vi hantera det faktum att vi - jag använder begreppet »vi« löst, som en beteckning på den dominerande västerländska tankevärlden – under ett par decennier i slutet av 1900-talet tänkte precis så. Och enklast är att tänka att vi inte förändrat oss, utan att Mugabe gjorde det. Han var snäll, men blev elak. Vi var bara välvilliga och hoppfulla, hela tiden.

Det är rätt tröttsamt. Och det loja engagemanget för zimbabwierna, när deras plågoande varit svart, är en genant kontrast till den ilskna opinion som hjälpte till att placera Mugabe där han satt.

En annan sak är att bara testuggande liberaler kan tro att Zimbabwe någonsin hade chansen att bli en välfungerande demokrati från första början. Man kan inte luftlandsätta demokrati och rättsstat i vilken miljö som helst. Ett land där lojaliteterna i första hand är stambaserade och där all den förhistoria till demokratin som finns i väst saknas, kan inte över en natt förvandlas. Här fanns en paradoxal naivitet i väst: å ena sidan gällde det för Afrika att frigöra sig från västerländskt inflytande, å andra sidan förväntas den frigörelsen leda till blommande demokratier, något historien bara producerat i västvärlden.

Zimbabwe utan Mugabe skulle inte ha blivit ett Schweiz eller Sverige. Men det kunde ha blivit ett aningen mindre plågat land. Och chanserna till det hade varit större om inte så många intellektuella, politiker och biståndsmiljoner hade hållit honom under armarna. Bra att de flesta av dem ändrat sig nu. Ännu bättre om de lär sig något av sitt misstag.