Förenade kleptokrater

LDC, gruppen av minst utvecklade länder på klimatkonferensen i Egypten, trycker på för att rika länder ska ersätta dem för klimatkostnader. De får stöd av bland annat Pakistan, som drabbats av stora översvämningar. Den pakistanska klimatforskaren Saleemul Huq intervjuades i både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet i förra veckan och varnade för nya terrordåd av 11-septemberslag, om inte pengarna börjar flöda.

En aning spekulativt, kanske, med tanke på att terroristerna bakom den attacken snarare dragit nytta av västerländskt kapital och västerländsk kunskap, än blivit utan. Och med tanke på att det var just Pakistan som lät upphovsmannen bakom attacken att gömma sig. Men även om man lämnar den typen av illa maskerade försök till utpressning vid sidan, är frågan om stora ”skadestånd” från utvecklade länder till outvecklade länder minst sagt kinkig.

Om man går igenom listan på de 46 länder som utgör LDC-gruppen inser man snart att den lika gärna kunde vara en intresseorganisation för världens mest korrupta länder. Med ett litet fåtal undantag, som Bhutan i Himalaya, återfinns medlemmarna i LDC-gruppen i den absoluta toppen, eller kanske snarare botten, på Transperency Internationals korruptionsindex. Det kunde också, återigen med ett litet fåtal undantag, vara en intresseorganisation för länder som ogillar rättsstaten och demokrati, men har en svaghet för kleptokrater, diktatorer, enpartistater och krigsherrar.

Är de här länderna korrupta förtryckarregimer för att de är fattiga, eller är de fattiga för att de är korrupta förtryckarregimer? Antagligen båda delarna. Men oavsett det lider invånarna i de här länderna först och främst av vanstyre och förtryck, inte av klimatförändringar. Världen och naturen förändras på sätt som sätter människan i svåra situationer. Så är det nu och så har det alltid varit. I länder där statens främsta uppgift inte är att förtrycka medborgarna och berika makthavarna kan sådana förändringar och katastrofer ofta pareras och motverkas, så att de inte resulterar i svält, kaos och död. I länder där det inte är så är staten en del av katastrofen.

Vad skulle hända om LDC-länderna översköljdes av ”skadestånd” från rikare länder? Klimatet skulle bli mycket bättre, förstås; för de korrupta ledarskikt i dessa länder som gjort till vana att råna sina medborgare vid varje möjligt tillfälle.

Visst har de rika länderna en genant kolonial skuld att hantera gentemot fattiga länder, men den skulden består mindre i historia och mer i de samtida försöken att övertala fattiga länder att avstå från energiproduktion och utveckling. Den hållningen är oförsvarbar. Hållbara alternativ är inte lätta att få till stånd, men här har rika länder en roll att spela. Inte genom att ösa pengar över envåldshärskare och rövare med fingrarna i statskassan, men genom riktade och, så långt det är möjligt, korruptionssäkrade investeringar.

I övrigt avhjälps de prövningar som LDC-ländernas medborgare utstår bäst av LDC-ländernas egna ledare. Förändringar är aldrig lätta och inget land kan frigöra sig från sin historia, men om inte LDC-ländernas ledare anstränger sig för att sluta bete sig som tjuvar och förtryckare, kan inga pengar i världen kompensera för kostnaderna.