Föreställningar om ursprungsbefolkningar

Samiska veckan passerade just, liksom den samiska nationaldagen. Till och med i Stockholm fick vi vår beskärda del av den samiska kulturen, om än kanske en aning förutsägbart i form av renkött och lite jojk. Och Amanda Kernells film »Sameblod«, som fortsatt att håva in priser, finns förstås fortfarande färsk i minne.

Men det är något märkligt med den funktion minoritetskulturer av det här slaget fyller i offentligheten, sedan ett par decennier tillbaka.

Ursprungsfolk, som de brukar kallas, har förstås ofta behandlats omilt och förnedrande av starkare, expansiva grannar. För det finns inga goda ursäkter. Men det växer ett antal märkliga föreställningar ur det historiska faktumet.

En är att erfarenheten av att möta andra kulturer, som ibland är dominanta, skulle vara unik för ursprungsfolk. Det är den förstås inte. Det är en ganska ofarlig gissning att det inte finns någon kultur på jorden som inte vid ett eller annat tillfälle stöpts om av möten och kollisioner med andra kulturer. Nästan aldrig är styrkeförhållandena mellan kulturer så exakt balanserade, att den ena inte kan dra nytta av sin styrka gentemot den andra.

Sådant kan leda till tråkiga och ibland förskräckliga konsekvenser, men det handlar om allmänmänskliga erfarenheter. De skiljer inte ursprungsbefolkningar från andra, de förenar oss alla. Och det är svårt att tänka sig en värld, utan kulturkrockar av det slaget. Det är tveksamt om den ens vore önskvärd.

För en annan föreställning som ofta dyker upp när det gäller ursprungsbefolkningar är den om renheten. Samma personer som bejakar korsbefruktning och kulturmix när det gäller för dagen dominanta kulturer, som den svenska eller engelska eller tyska, kan fördöma kulturblandning bland ursprungsbefolkningar. De ska, av rätt oklara anledningar, hållas obesmittade av yttre kulturpåverkan.

Vilket för till en tredje märklighet. Att exotisera främmande folk och kulturer betraktas numera som något fult och som en särskild västerländsk synd. Ändå verkar exotisering vara en del av nästan alla kulturer, inte bara den västerländska, och är dessutom ett bättre sätt att förhålla sig till något främmande, än till exempel fientlighet och rädsla. Kanske är det därför de dubbla budskapen vad gäller ursprungsfolk i det här avseendet blir nästan parodiska? För vad är själva den särställning och de renhetskrav som kopplas till ursprungsfolk, om inte exotisering? Vad är exotisering, om inte att varje gång en kultur beskrivs binda den till en entydig historia, oföränderliga gemensamma riter, folkdräkter och en väsensskillnad från andra kulturer i dess närhet?

Den märkliga funktion som ursprungsbefolkningar har fått i många västländer, är som ett slags fysiska dåliga samveten. Progressiva element i majoritetskulturen använder ursprungsbefolkningar som ideologiska slagträn för att driva hem sina poänger. Representanter för ursprungsbefolkningarna påminner om gamla kollektiva oförrätter och argumenterar för en kulturell renhet, som håller exotismen vid liv. Det blir ett ömsesidigt utbyte som har sina fördelar för de inblandade, men som på ett trist sätt reducerar människor till plakat.

Alla kulturer har en unik historia. Det är just det som förenar oss.