Hakelius: Försvarslöshetens pris
Toppbild: TT
Det är fisksoppan och akvariet, återigen.
Att avskaffa försvaret är lätt. Allt som krävs är några hyfsat slagtåliga ministrar att skicka ut till förband som ska stängas igen, några formuleringar med schvung om större perspektiv och en enfaldig tro på historiens slut. Resten är bara kul: budgetutrymme, reformer, skattesänkningar.
Fisksoppa av ett akvarium.
Att återuppbygga ett försvar som avskaffats är svårt. Ska man börja från början är det förstås väldigt dyrt. Det blir mycket pang-pang att köpa, många lokaler att bygga och en hel massa människor att avlöna. Men det är trots allt bara den ekonomiska sidan av saken. Till det kommer sådant som inte går att köpa med pengar, utan bara med tid.
Erfarenhet. Praktisk kunskap. Vanor.
Allt det som inte går att ta på, men som är själva grunden för varje fungerande organisation. Kanoner och logement är bara stål och tegel, utan den sortens sammanbindande kitt. Och att återuppbygga det, när man väl gjort sig av med det, är mycket, mycket svårt.
Akvarium av fisksoppa.
Betrakta därför Mikael Holmströms rapport i Dagens Nyheter om att det saknas minst tio miljarder för att genomföra Försvarsberedningens förslag, som ett av de mindre problemen Sverige står inför. Betrakta de undflyende kommentarerna som en försmak på något vi kommer att höra om och om igen i åtminstone 10-15 år.
Det finns väldigt lite att trösta sig med i den exempellösa aningslöshet, från höger till vänster, som ledde till att Sverige avrustade. Det var en serie beslut som var oförsvarliga. Det var de redan när de togs. De som i dag påstår att avrustningen var både vettig och bra utifrån de förutsättningar som rådde då och att det är lätt att vara efterklok, försöker blanda bort korten.
Sveriges avrustning var unik. Andra länder i vår närhet tyckte inte alls att det var dags att avskaffa försvaret. Det fanns de som påpekade hur huvudlöst det var i realtid.
Det är viktigt att minnas detta, för det enda som vi möjligen kan lära oss av det som gjordes är att vi aldrig ska låta det ske igen. Ska vi ta med oss något från detta spektakulära pokerspel med Sveriges självständighet i potten, är det att lyssna på rätt röster, nästa gång någon får för sig att det eviga fredsriket har kommit.
Fram till dess får vi bara bita ihop, öppna börsen och hoppas att tiden hinner läka en del sår. Mikael Holmström kommer att ha nya problem att skriva om varje vecka och ministrarna kommer att stå på rad för att slippa ta ansvar för dem. Vi får simma i fisksoppan i hopp om att en dag, till slut, se oss omkring och upptäcka att vi är i ett akvarium igen.
