»Förtydligandet« blir grumligt igen

Problemet med det "förtydligande" Salahuddin Barakat skrivit, efter att han resonerat i Dagens Nyheter om dödshot mot avhoppade muslimer, är att inte mycket blir klarare.

Han upprepar att han själv är emot hot och våld mot avhoppare. Det sade han redan i DN-artikeln och det framgår av det blogginlägg jag skrev om artikeln. Han upprepar att det han gör är att förstå och förklara dem som hotar med död och våld, inte att försvara och acceptera dem.

Redan där blir det en aning grumligt igen.

Om man inte förstår att det sättet att resonera är ett problem – för Sverige och för islam – har man inte förstått poängen.

"Enligt klassisk muslimsk rättslära är det dödsstraff på att lämna islam", säger Salahuddin Barakat i DN-reportaget. I sitt "förtydligande" föreslår han ingen väg fram för en reform som bryter med denna rättslära. Det är svårt att sluta sig till annat än att Salahuddin Barakat inte vill eller tycker sig kunna ompröva och ta strid mot en rättslära som föreskriver dödsstraff för muslimska apostater. Han vill bara att den inte tillämpas.

Om man inte förstår att det sättet att resonera är ett problem – för Sverige och för islam – har man inte förstått poängen med det jag skrev och det uppseendeväckande i Niklas Orrenius reportage, som jag utgick ifrån.

Man behöver inte resonera så. Det finns faktiskt imamer som reagerat på ett helt annat sätt. Kashif Virk, imam i Ahmadiyya Muslimska Samfundet, har tillsammans med två kollegor författat ett helt annat inlägg med anledning av Orrenius artikel. "Det finns inget dödsstraff för att lämna islam", är rubriken. Deras poäng är att dödsstraffet för apostasi inom islam har blivit en dogm på ytterst svaga grunder. Det är medeltida teologer som "genom högst slingrande tolkningar och resonemang lyckas upprätthålla en intolerant lära som föreskriver dödsstraff för att lämna islam".

Varför samtida imamer måste ta denna tolkning som given är oklart. Kashif Virk och hans kollegor pekar på en rad rimliga invändningar och öppningar för att ompröva en dogm som är direkt oförenlig med ett civiliserat samhälle.

Man kan säkert invända att Ahmadiyya-grenen inom islam inte är representativ. Det är en liten grupp som är illa sedd av islamister. De utsätts ofta för våld och hot om våld av andra grenar av islam. Nämner man Ahmadiyya är det inte ovanligt att andra muslimer reagerar kraftigt, menar att de inte är "riktiga muslimer" och att de "kommer att brinna i helvetet". Citaten är tagna från diskussioner jag följt digitalt.

Människor som önskar andra människor till helvetet, snarare än att bemöta deras argument, finns det all anledning att vara oroad för.

Men att den typen av "argumentation" har en så framskjuten plats inom islam, är bara ytterligare ett exempel på varför islam har allvarliga problem. Människor som önskar andra människor till helvetet, snarare än att bemöta deras argument, finns det all anledning att vara oroad för. Det är inte islamofobi, det är självbevarelsedrift och ren anständighet. Det är helt enkelt inte ett godtagbart sätt att bemöta meningsmotståndare. Att vara oense med Ahmadiyyagrenen om huruvida Mahdin, den islamska motsvarigheten till Messias, anlänt eller ej är en sak. Att resonera om korantolkning i andra delar en annan. Argument och resonemang är inte ogiltiga beroende på vem som yttrar dem.

Och, framför allt: om det verkligen är teologiskt omöjligt att göra en annan tolkning av islamska trossatser, än att dödsstraff åtminstone i princip gäller för apostater, har vi alla ett mycket stort problem. Det kan inte lösas genom att säga att det är fel att verkställa de straff religionen påbjuder. Det är inte att vara moderat, eller prövande, det är att vara undflyende.