Från gyllene bur till guldkalv

Det är förstås fel att klandra Meghan. Allt är trots allt inte amerikanernas fel. Prins Harrys boklansering går på högvarv. Det senaste, för stunden, är att Harry "i åratal" trodde att hans mamma bara låtsasdött, för att kunna dra sig undan. Han tänkte sig kanske att hon satt och spelade poker med Jim Morrisson och Elvis på okänd ort. Han förlorade oskulden med en äldre hästkvinna som han – okaraktäristiskt owoke – "besteg" på en gräsmatta bakom en pub. Och så, förstås, en riktig salva mot den elaka styvmodern, Camilla.

Förra veckans höjdpunkt var kanske när talibanernas talesman lät publicera ett upprört uttalande med anledning av att Harry räknat hem 25 kills i Afghanistan. Han tänkte på döingarna som schackpjäser, inte människor, förklarade prinsen och lyckades på så sätt inte bara chockera talibanerna – en rätt enastående prestation – utan också sina stridskamrater i den brittiska armén.

Det börjar bli ganska lätt att känna sympati för William, som enligt samma uppgiftslämnare ska ha nitat Harry när en diskussion gick överstyr.

Det är fascinerande att följa det här offentliga sammanbrottet. Blandningen av högt och lågt – världspolitik, banala familjekonflikter, vanföreställningar – kan till en början verka spreta åt alla håll, men det gör den förstås inte. Det finns en orubblig centralpunkt: Harrys eget huvud. Allt som sker omkring Harry handlar om Harry. Det är inte bara talibaner som är schackpjäser för honom. Hela världen är till för att gestalta hans själsliga smärta.

Antagligen gäller det även Meghan. Hon är ingen Yoko Ono som smugit sig in i den brittiska kungafamiljen för att slita sönder den. Hon framstår alltmer som ännu en av Harrys spelpjäser, inplockad av honom som katalysator för hans offentliga terapisession.

Det är förstås tragiskt, för det som blir allt tydligare är att det här rör sig om en man – han är trots allt snart 40 – som gått vilse i sitt eget huvud. Kanske är det hans dysfunktionella familjs fel. Men om man ska börja fördela skuld på folk runt om Harry börjar det också bli dags att ta en titt på den mediala industri som förvandlat prinsens ångest till ett miljardföretag. Om vi ska klandra amerikaner är det snarare där vi ska leta efter dem.

Är det någon som tror att strömningstjänster, gigantiska informationskonglomerat, algoritmsnickare och PR-folk bryr sig mer om Harrys öde och välmående än vad hans sargade familj gör? Är det någon som tror att de hjälper honom att förstå konsekvenserna för honom själv av det han gör? Är det någon som tror att de råder honom att hålla tillbaka ett och annat, eftersom det till sist bara skadar hans egen integritet? Eller är det mer sannolikt att de hetsar på honom och driver honom ännu längre in i den återvändsgränd som är hans egen narcissism? Allt för pengarna och kanske den kittlande känslan av att sätta förstasidor och dominera TV-utbudet i några veckor.

Visst, han är en vuxen man och yttrandefrihet är en fin sak. Men upphäver myndighetsålder och tryckfrihet all moral? Hur hårt kan man rida en människa i obalans, för pengarnas skull, innan det börjar bli en aning osmakligt?