»Stor sak när S havererar i Göteborg«

Det är en stor sak när Socialdemokraterna havererar i Göteborg. Bland annat är det en dramatisk illustration av förra årets valresultat: Socialdemokraterna lyckades hålla kvar regeringsmakten, trots det sämsta valresultatet någonsin, men i kommunerna var de mindre skickliga. Partiet gick bakåt i alla landets kommuner och nu har bara 38 svenska kommuner vänsterstyre, ned från 99 förra valet. Alliansen har spruckit på riksplan, men de borgerligt styrda kommunerna växte från 90 till 133. Det är samma sak med landstingen. Alliansstyrena har ökat från fem till 12. Bara ett landsting, Västerbotten, har ett rent vänsterstyre och det i minoritet. Efter förra valet hade 13 landsting vänsterstyre. Både i landsting och kommuner ökade både blocköverskridande styren och minoritetsstyren.

Läs också: Stor majoritet mot Hermansson

Ska man begripa vad som sker partipolitiskt är det antagligen kommuner och regioner man bör titta på. Rikspolitiken är just ni ett missvisande undantag. Det säger mer om en majoritet av rikspolitikerna och deras önskan att i praktiken hålla fast vid en variant av den formellt övergivna Decemberöverenskommelsen, även om det gör våld på parlamentarismen. Det kommer inte att hålla.

Men Socialdemokraternas haveri i Göteborg är dessutom ett specialfall. Frågan är bara i vilket avseende och i vilken utsträckning det är ett specialfall med intresse utanför stadsgränserna.

Ganska tidigt i den märkliga konflikt som uppstått i Göteborg dök misstanken upp att det handlade om Ann-Sofie Hermanssons tydliga ställningstagande mot hedersförtryck. Det är ingen hemlighet att det är en fråga som fortfarande är känslig på den politiska vänsterkanten. Ett skäl är missriktad men säkert ärligt känd rädsla för rasism. Ett annat att vänsterpartier traditionellt varit skickligast på att mobilisera invandrarröster och därför inte vill stöta sig med potentiella väljare.

Problemet med den här förklaringen till Hermanssons petning är att den inte riktigt håller. Inte bara för att resten av Socialdemokraterna i Göteborg förnekar det. Vad vore annars att vänta? Problemet är att även om det i den interna kritiken tvivelsutan finns inslag av att »Soffan« varit för tuff i de här frågorna, är missnöjet både större och, i idémässig mening, mindre än så.

Som Mats Holm och Janne Sundling kunde berätta här i Fokus redan för några veckor sedan, har missnöjet mot Hermansson klassiska inslag av en organisatorisk maktstrid: vem ska bestämma och hur mycket? I centrum för den konflikten Hermanssons stabschef David Ljung funnits.

Sådana strider är oftast inte särskilt allmänintressanta. De kan bero på oskickligt handlag, kantiga personligheter, eller rena tillfälligheter. Iden mån haveriet i Göteborg har sådana orsaker säger det egentligen ingenting om något annat. Ska man försöka hitta något av bredare intresse får man gå åtminstone ett steg bakåt.

En av stridspunkterna kring Ljung och Hermansson är sprickan mellan Socialdemokraterna och de tidigare samarbetspartierna i Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ. Den verkar i sin tur delvis bottna i värderingsfrågor, av just det slag som till exempel har att göra med rädslan att kritisera hedersförtryck. Det speglar vänsterns problem, inte bara i Sverige utan över hela västvärlden.

För att uttrycka det enkelt:

Socialdemokraterna i Göteborg var traditionellt och längre än på många ställen ett riktigt arbetarparti, inte en vänsterintellektuell rörelse för radikala akademiker. Men de senaste tjugo åren har mycket av det som var de traditionella arbetarpartiernas grundvärderingar – pragmatism, ekonomisk rationalitet, en grundläggande traditionalism – utmanats av en ideologisk vänsterfalang som snarare hämtar sin inspiration i radikal teoribildning, än i erfarenheterna bland breda lager av potentiella vänsterväljare. Så även i Göteborg. Det här är ett av skälen till att missnöjespartier och populistpartier växer. De är helt enkelt bättre på att förvalta kontakten med väljargrupper som annars naturligt brukade gå till Socialdemokraterna.

Det är förstås inte ett rent Socialdemokratiskt problem. Moderaterna har förlorat stora grupper till Sverigedemokraterna. I Göteborg fick det nya partiet Demokraterna nästan 17 procent i kommunvalet, inte minst genom att stjäla tidigare moderatväljare. Men när ett parti varit så dominant som Socialdemokraterna varit i Göteborg blir problemet särskilt påtagligt.

Om något allmänt ska dras ut av konflikten i Göteborg är det nog detta: den underliggande konflikten mellan en bred, populär, pragmatisk och folklig vänster av gammalt snitt och en ideologisk, identitetspolitisk, radikal vänsterrörelse sprungen ur en akademisk medelklass kommer att fortsätta att plåga socialdemokraterna. Och precis som i Göteborg kan resultaten både bli dramatiska och svåra att förutsäga.