Go vänster, young man
Vid guldrushen i Kalifornien med start 1848 - 1849, hängde allt på att ta sig västerut snabbast möjligt. Kaliforniens juridiska status var suddig, efter det mexikansk-amerikanska kriget. Det var formellt en del av Mexiko, men under amerikansk ockupation, anslutet till USA i början av 1848, men inte en delstat förrän hösten 1850.
Under guldrushens febrigaste månader innebar det att inget egentligen var reglerat. Ingen kunde äga något, med juridiskt skydd. Ingen behövde betala skatt. Det fanns inget sätt att lägga beslag på guldfyndigheter, annat än att vara starkare än de som fanns i närheten. Och viktigast av allt var, förstås, att komma först.
Nu kan vi se något liknande i Sverige, men rushen går inte västerut, utan vänsterut.
Reformisterna, som presenterar sig i dag på Dagens Nyheters debattsida, på en presskonferens i ABF-huset i Stockholm och här i Fokus, har som målsättning att vikta Socialdemokraterna åt vänster igen. Grundidén är inte ny. Socialdemokraterna har beskrivits som ett slags svart materia, vars rörelseriktning bestäms av vilken vikt som hängs på partiet, inte på partiet självt. Efter regeringsbildningen har Socialdemokraterna försetts med en rejält tung högervikt. Reformisterna avser att balansera och på lite sikt helt ersätta den med en vänstervikt.
Det här påminner om Momentum, den interna rörelse i brittiska Labour som lyft fram Jeremy Corbyn, eller för den delen om de amerikanska republikanernas tepartyrörelse, som vred makten ur händerna på partietablissemanget. I Reformisternas hägn talas det till och med om ”bryggkaffevänstern”, som en blinkning till just tepartyrörelsen. De politiska förtecknen är förstås vitt skilda, men både drivkraften och målsättningen är ungefär densamma: fel sorts personer som företräder fel sorts politik har kapat vårt parti. Vi tänker återerövra det till förmån för den tysta majoriteten, partiets verkliga gräsrötter.
Hur framgångsrika Reformisterna blir återstår att se, men att det just nu finns ett sug efter en genomtänkt och hyfsat radikal vänsterlinje inom Socialdemokraterna är uppenbart. Hur stor efterfrågan är bland väljare i allmänhet är mindre säkert. Hur Socialdemokraterna ska hantera den interna och organiserade vänsteroppositionen är ytterligare en fråga. Blir den bara måttligt framgångsrik kan den vara till partiets fördel, genom att stoppa väljarläckage vänsterut, utan att det egentligen kostar något i politik. Blir den mer framgångsrik än så, kommer den att sätta press på partiets topp och i förlängningen göra det svårt att fortsätta längs den väg som Stefan Löfven nu slagit in på. Då kommer säkert anklagelser om splittring, illojalitet och infiltration att börja hagla.
Förslagen i Reformisternas program, som verkar vara relativt detaljerade, är i många stycken mycket lika de Vänsterpartiet driver. Och här kommer liknelsen med guldrushen in.
Socialdemokraternas högergir, i Centerns koppel, har öppnat ett veritabelt guldfält i politikens vänstra territorier. Jonas Sjöstedt var den som såg till att det öppnades, genom att släppa förbi Löfven, på väg mot höger. Allt tal om att det beslutet var svårt och plågsamt för Vänsterpartiet ska nog tas med en nypa salt. Löfvens förflyttning gav Sjöstedt ensamrätt på en hel politisk flank.
Reformisterna har sett det och försöker nu hasta i kapp Sjöstedt, för att se till att Vänsterpartiet inte lägger vantarna på allt vänsterguld. De vill på det stora hela samma sak som Sjöstedt, men det spelar mindre roll. Två konkurrerande guldgrävare vill också samma sak. Det gör det inte oväsentligt vem av dem som får klimparna.
Reformisterna är socialdemokrater. De vill inte byta parti. Och de vill inte att Socialdemokraternas väljare ska byta parti. Delvis därför att de vill förändra sitt parti och behöver vänsterorienterade sympatisörer för att göra det, men också för att de är lojala med partiet.
Här ligger en av flera spänningar i den här striden om den för tillfället laglösa vänsterflanken: linjen mellan lojalitet och illojalitet är suddig. Det kommer att vara en faktor som avgör hur den här striden slutar.
Kommer Vänsterpartiet att lyckas att bli den enda och sanna representanten för svensk vänster?
Kanske. Jonas Sjöstedt är nu bjuden för att tala för LO:s styrelse. Det är en historisk händelse i en facklig organisation som har en lång historia av att bekämpa vänstern till vänster om Socialdemokraterna och som fram tills nu hållit den traditionen levande.
Ni kommer att kunna läsa mer om just detta i en stor artikel om Vänsterpartiets nya strategi i veckans Fokus.
Läs mer:
Reformisterna: »S har blivit visionslöst«
