Grupptryckt stämning

Det är trevligt att göra saker tillsammans. Det blir mindre trevligt när alla ska göra samma sak.

Det har, åtminstone sedan spanska inbördeskriget, funnits en uppropsklass på redaktioner, förlag, teatrar och universitet. I perioder har den krympt, men aldrig dött ut. En kärna har inte kunnat låta bli att skriva under varje appell som passerat deras näsor. Samordnad kollektivism utövar en särskild lockelse på intellektuella och opinionsbildare

Med jämna mellanrum blir den där mentaliteten dominerande. För tjugo år sedan bestämde sig till exempel alla de stora Stockholmstidningarna, Expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, för att publicera samma reportage om svensk nazism, inklusive namngivning av ett slag som då var ovanligt.

»Vi tänker inte låta oss skrämmas till tystnad«, skrev de fyra chefredaktörerna. Det lät de sig verkligen inte göra. Tvärtom ropade de den där dagen gemensamt ned alla alternativ, utom det som de hade kommit överens om. Beskrivningen av hur allvarligt hotet från nazismen var, då för tjugo år sedan, lät för övrigt precis som den gör idag.

En nyanslös fiende är vad som krävs för att kunna vila i likriktningen. Då, 1999, var det nazismen. I uppsvinget för den samordnade likriktning som vi ser idag har Donald Trump varit viktigast, i tuff konkurrens med Sverigedemokraterna. Sedan #metoo har också mannens – eller åtminstone den stereotypa, makt – och sexgalna mansrollens – gisselslag drivit samman alla rättrådiga krafter till en enstämmig kör.

Nästan ingen verkar bli illa berörd av likformigheten – syftet är ju alltid gott, nästan alltid bortom all förebråelse. Och om någon ändå skulle känna lite obehag begriper de att själva poängen med den här sortens likriktning är just likriktningen. Det är meningen att det ska kännas jobbigt att vika av.

På Guldbaggegalan klädde sig kvinnor i svart och gick hand i hand i led, i en kollektiv manifestation mot sexuella trakasserier. Och vid lunchtid den 10 februari, kunde vi läsa i går, kommer »Teatersverige« – eller åtminstone ensembler i 23 svenska städer – att spela samma Harold Pinter-pjäs, »Presskonferensen«, till »försvar för den fria kulturen« mot det »högerextrema och totalitära«. Likriktning mot det totalitära: nya exempel kommer varje dag.

Är det nåt fel med det, då? Något farligt?

Kanske inte. Pinterpjäsen är bara några minuter lång och spelas vid ett tillfälle en dag. Teatrarna kommer annars att fortsätta att spela sina någorlunda varierade repertoarer. Våra skådisar fortsätter sitt vanliga värv, när galorna är över. De fyra Stockholmstidningarna tog ett och annat särskiljande beslut, även efter 1999. Varför överdriva?

Nej, vi ska inte överdriva. Men mina rysningar växer ändå ur något.

Kreativa människor, med tillgång till offentligheten, verbal förmåga och, inte sällan, ganska bra utbildningar. Varför är de så angelägna att förlora sig i likriktningen? Varför längtar de så efter att slippa vara skeptiska? Varför verkar de så förlösta och lättade, när de kan skriva under på exakt samma formuleringar som bänkkamraterna?