Guldbyxorna på – kan 74 miljarder fylla tomrummet?

Vad kan man få för 74 miljarder? Nästan 2,2 miljarder Big Mac. Drygt 46 000 Maserati Levante. The Chrysler building på Manhattan och 30 andra skyskrapor i samma prisklass.

Och möjligen regeringsmakten i Sverige.

Egentligen har Socialdemokraterna en väldig tur. Just som de förlorat kontrollen över vilken politik de måste föra och möjligen också ambitionen att formulera en egen politik, har de istället fått obegränsade ekonomiska resurser. Ingen regering har någonsin haft så mycket pengar att köpa politiskt stöd för. Ingen regering har någonsin kunnat känna sig så politiskt trygg i att göra det. Vi har flera veckor framför oss när den här budgeten kommer att granskas och kritiseras från alla möjliga håll, men en sak är redan säkert: ingen kommer att hoppa på finansministern — antagligen   blivande statsminister — för att hon sprätter iväg pengar som om det vore dynga.

Det är, förstås, till stor del pandemins fel. En följdsjukdom av covid var att alla partier från höger till vänster började tävla i att göra av med skattepengar på snabbast möjliga sätt. De jämförelsevis starka svenska finanserna blev ett argument för att vi inte längre behöver tänka på finanserna. Där har vi blivit kvar och nu går vi in i ett valår.

Det här är en budget som har två bärande idéer. Den första är att köpa Centerns och Vänsterpartiets stöd. Den andra är att köpa väljare. Det första kommer med all säkerhet att lyckas. Det kommer förstås att hotas och skrämmas, men till sist vill ingen ha ett extraval mindre än ett år före det ordinarie valet. Kanske kommer det att bli lite dramatiskt på så sätt att Miljöpartiet väljer att kliva av regeringen när den ändå måste ombildas i höst, men om det sker är det i första hand motiverat av att partiet vill bättra på sina chanser inför valet. Vi kan under alla omständigheter se fram emot en socialdemokratisk regering i ett år till.

Huruvida det andra syftet med budgeten — att köpa väljare — kommer att uppfyllas är mera osäkert. Väljare är i och för sig förvånansvärt ofta tacksamma för att bli köpta med pengar som trots allt är deras egna, men politik är inte bara en fråga om kronor och ören. De flesta förväntar sig även något slags riktning, rent av idéer. Särskilt när det är alldeles uppenbart att det finns rätt besvärliga problem att lösa.

Räcker 74 miljarder för att täcka ett sådant tomrum? Annorlunda uttryckt: kan 74 miljarder uppväga för pinsamheter av det slag som Morgan Johansson nyligen levererade i TV, eller Märta Stenevis klanskojerier?

Det är inte säkert.