Har svenskarna blivit möpar, eller bara givit upp?

Nästan 80 procent av svenska folket tycker att det är en viktig uppgift för försvaret att bistå polisen i kampen mot grov kriminalitet. Vad betyder det? Man kan skära saken på lite olika sätt.

Ett svar är att det helt enkelt betyder att folk i gemen inte gör någon större skillnad mellan det ena och det andra. Om man kan sätta åt kriminella är det väl bara att göra det, oavsett vilken del av statsmakten man använder.

Ett annat svar är att medan ordval och definitionsfrågor — det finns/finns inga ”no-go-zoner, osv — ältats i medierna, har verkligheten utvecklats på ett sätt dom inte tar hänsyn till de finare lingvistiska nyanserna. Drygt 110 skjutningar, 17 döda och 42 genomförda sprängningar hittills i år har fått folk att dra slutsatsen att ett krig pågår. Då använder man militären.

Ett tredje svar är att polis och rättsväsende uppenbarligen är oförmögna att få bukt med kriminaliteten. Maffior har tagit över vissa områden. Domstolarna har beviskrav som är orimligt höga. Filosofiprofessorn Per Bauhn skrev häromåret om just den saken i fråga om jihadister. För att fällas i Sverige, skrev han, måste en jihadist i praktiken bli ”påkommen med en bekännelse i ena handen och en bomb i den andra”. Det är ingen större skillnad när det gäller gängkriminella. Och svenska jurister vägrar med få undantag att diskutera saken. Varje diskussion av beviskrav beskrivs som ett angrepp på rättssäkerheten, som om varje annan rättsstat som faktiskt förmår döma gärningsmän i de här kategorierna utan orimligt höga beviskrav, vore skräckvälden.

Vilket svar som är det sanna spelar roll. Det första betyder i stort sett ingenting. Men de två andra gör det.

En del försvarsvänner och möpar (militärt överintresserade personer) gläds säkert åt att svenskarna vill använda militären mot brottslingar. Men det är en stor skillnad mellan att säga ja till upprustning och att vilja kalla in militären till förorterna. Det första är en sund reaktion efter en tank- och ansvarslös nedrustning. Det andra är ett desperat grepp, som beror på att de delar av statsapparaten som egentligen har uppgiften, inte lyckats lösa den. Det handlar inte så mycket om ett stort förtroende för försvaret som ett lågt förtroende för polis och rättsväsende, baserat i erfarenhet.

Att ha militär patrullerande på gatorna hör bananrepubliker till. Det är möjligt att vi hamnat där, men det är i så fall inget att yvas över.