Det som händer nu – det är bara början

När vi andra tog helg stod detta på Theresa Mays schema: att sättas på pottkanten av EU, utsättas för och lyckas avvärja en palatskupp, rida ut en miljondemonstration i London och att på Chequers hålla ett möte med sina främsta interna kritiker, som slutade i att ingen stod närmare någon annan än tidigare. Den här måndagen börjar med att hon hälsas av en ännu skarpare kritisk kolumn av Boris Johnson än vanligt och ett par möten, som i bästa fall ska reda ut vad regeringen egentligen vill.

Helgens misslyckade kupp mot May — den kom av sig innan den kom igång — visade är att regeringen är splittrad på allvar. EU:s ja till en kortare förlängning för brexit har inte skapat andrum, utan snarare ökad press. Kan May få parlamentet att acceptera hennes avtal sker brexit 22 maj. Misslyckas hon med det ligger stupstocken redan den 12 april. Då utan avtal.

Ingen är särskilt nöjd med detta. Theresa May själv är möjligen den som teoretisk har störst nytta av det, eftersom pressen EU sätter på henne kan överföras på parlamentet för att få det att rösta för hennes avtal. Men teori och praktik är inte samma sak. Det som hittills hänt är snarare att fragmentiseringen, som redan varit tydlig i parlamentet, blivit än tydligare och dessutom fått verkligt grepp över regeringen, även dess inre krets.

I dag tvingas därför May att ägna dagen åt att hålla samtal med sin regering för att få den att åtminstone indikera åt vilket håll den lutar. Det talas om sju olika möjliga handlingsvägar, från en ny folkomröstning, som finansminister Philip Hammond var försiktigt positiv till i helgen, till den hårda brexit utan avtal, som parlamentet redan sagt nej till en gång. I mitten av veckan kommer parlamentet att antagligen få samma möjlighet att försöka rensa upp i alternativen genom "vägledande omröstning", utan att för den skull fatta några bindande beslut.

Problemet är just att inga alternativ någonsin verkar rensas bort från diskussionen. Istället dyker det ständigt upp nya möjliga alternativ, som samlas smågrupper anhängare. Det de här diskussionerna och omröstningarna ska leda till är att en del av de föreslagna handlingsvägarna en gång för alla läggs åt sidan, så att de kvarvarande kan samla fler anhängare. Förhoppningsvis ska något förslag — May hoppas förstås på sitt avtal — kunna samla en majoritet.

Det är inte alls säkert att det blir så. Tanken var att parlamentet redan den här veckan skulle få en tredje chans att rösta om Mays avtal. Med EU:s nya tidsgräns kunde förslaget antagligen läggas fram för parlamentet igen, trots att talmannen tidigare trilskats. Nu blir den omröstningen med all sannolikhet uppskjuten. Återigen kommer parlamentet att närma sig ett slutdatum, utan att ha fattat ett beslut om vad som ska ske.

Det här skedet, som ingen egentligen har kontroll över, kan istället sluta i en regeringskris och därefter kanske i val.

Det den här veckan kommer att handla om är att de hårda brexitörerna mäter sina krafter med dem som vill ha en mjukare brexit, eller ingen brexit alls. De senare är fler, men splittrade och handikappade av folkomröstningsresultatet. Det är svårt att säga vilken sida som visar sig starkast, eller ens vad det innebär att en sida är starkare än den andra.

Det är nästan plågsamt att påminna om det, men det här är bara början. Det som det brittiska parlamentet och regeringen inte lyckas komma överens om nu är bara själva skilsmässoavtalet. När det är färdigt — om det någonsin blir det — börjar förhandlingarna om vilken relation Storbritannien i fortsättningen ska ha med EU.