Historien är inte slut

Av de medeltida engelska katedralerna var det endast den i Chichester som sjömän kunde använda som landmärke. Men att bygga en katedral stor nog att synas från havet, en mil bort, har sina sidor.

Redan 1210, bara 23 år efter att hela staden och katedralen eldhärjats, föll det ena av de två fasadtornen, det sydvästra, samman. Det byggdes upp igen. År 1635 kollapsade det nordvästra tornet. Det blev inte återställt förrän 1901. Däremellan, 1861, rasade originalspiran i katedralens mitt, som Christopher Wren reparerat i slutet av 1600-talet. Det tog fem år att ersätta den.

Katedraler är, nästan per definition, omöjliga byggnader. Särskilt de gotiska. De utmanar tyngdlagar och hållfasthetsläror. De inbillar sig att de växt uppifrån, vilande på ren tro i tomma luften, inte på fasta marken. Och därför är katedralernas historia i mycket ett misslyckandets historia.

Katedralen i Beauvais i norra Frankrike föll samman under konstruktionen 1284. Det gjorde franska stenhuggare nervösa, särskilt när det gällde gotik, i generationer framöver. Mittornet på katedralen i Ely i Cambridgeshire kollapsade 1322, när nybyggen just dragit igång. Den jättelika klosterkyrkan i Malmesbury i Wiltshire föll nästan helt samman under en storm runt 1500. Då hade den stått i 320 år. Det har funnits minst fem katedraler i Chartres, byggda innan den vi nu kan se. De tidigare förstördes alla av krig eller brand. Den nuvarande förlorade sin originalspira i ett blixtnedslag 1506. Katedralen i Lincoln brann 1124, kollapsade i ett jordskalv 1185 och efter återuppbyggnad föll katedralens huvudtorn samman 1237. Spiran, som gjorde Lincolnkatedralen till världens högsta byggnad före Cheopspyramiden i Giza, blåste ned 1549.

Det är helt enkelt ett vågspel att bygga katedraler. Även om man lyckas få gravitationen att se åt ett annat håll, finns så många andra olyckor som väntar. Krig och brand är de vanligaste. Notre Dame i Paris klarade, mot alla odds, andra världskriget, trots Hitlers order att spränga katedralen. Elden 2019 kunde den däremot inte undgå.

Katedraler är inte praktiska byggnader. De är inte gjorda för att det ska vara lätt att bekämpa bränder.

När kulturskatter förstörs – ruinstaden i Palmyra, buddhastatyerna i Bamiyandalen, Tuilerierna i Paris – skapar det en särskild sorts förstämning. Det är ett kulturellt övergrepp. Obehaget är värre om förstörelsen är medveten, som i exemplen i uppräkningen här ovan. Men det är illa nog om det som sker är en olycka, som vid branden i Windsor Castle 1992, eller nu, när Notre Dame till sist drabbades av elden.

Men det finns också något slags tröst i katedralernas olyckshistoria. Det är lätt att inbilla sig att katedraler är eviga. Det är just det de försöker lura i oss, med sin ovärldslighet. Men katedraler har aldrig varit eviga. De har ständigt varit mitt i vardagen. I revolutioner och krig, i dåligt hantverk och felaktiga beräkningar, i oväder, jordskalv, sättningar och översvämningar. Och i brand.

Det är i själva verket en del av katedralernas själva väsen att alltid balansera på randen till förstörelse. Och att ibland falla åt fel håll.

Utan risken, ingen illusion.

Det här är inte slutet för Notre Dame. Det här är nu en del av Notre Dames historia. Vi har blivit påminda om att katedralerna fortfarande lever här och nu, inte bara i dåtid.