Hakelius: Historien är tillbaka
Toppbild: HULU/HBO
Hollywood är noga med sitt ljug. ”Based on a true story” kräver något slags överensstämmelse med verkligheten. “Inspired by a true story” har någon beröringspunkt med något som faktiskt skett, men kan mest vara påhitt. ”An occasionally true story” är den nya beskrivningen, uppfunnen för ”The Great”, serien om Katarina den stora som nu finns på HBO.
Nästan inget stämmer med verkligheten i den här soppan. Tidslinjen är kraftigt hopknycklad. Påhittade adelsmän och -kvinnor är namngivna efter vodkamärken, Sovjetledare och Dostojevskijfigurer. Elisabet av Ryssland, härskare i tjugo år, har blivit en smart men vimsig faster och inte längre dotter till Peter den store. Katarinas man, Peter III, har istället fått sin farfar, just Peter den store, till far. En förvånansvärt stor grupp av de ryska adelsmännen är svarta, eftersom producent och regissör tydligt vill markera sin färgblindhet. Den svenske kungen, som ser ut som Peder Lamm, heter Hugo och hans drottning Agnes. Och så vidare.
Jag misstänker att historiker inte förmår se det här. De tuggar antagligen på mattan redan en kvart in i första avsnittet. Men för oss lagom obildade är det, märkligt nog, riktigt njutbart.
Det beror dels på manus och dialog. Kan man bara släppa ljuget finns nästan inga döda minuter på tio avsnitt. Det är Tony McNamara som skrivit, känd för att tidigare ha skrivit ”The Favourite”, en annan halvt lögnaktig historia om en drottning, Queen Anne. Colin Bucksey har regisserat. Han har tidigare regisserat avsnitt i serier som ”Billions” och ”Breaking bad”.
Det beror också på castingen. Elle Fanning lyckas övertygande kombinera oskuld med slughet som Katarina. Nicholas Hoult som Peter III är en komisk blandning av idioti och fasa. Phoebe Fox gör en påhittad, ilsken adelsdam degraderad till livegen, Adam Godley en gravt politisk och pervers patriark och allmänt kallas för ”Archie”, kort för ärkebiskop.
Men det är trots allt historien, hur påhittad och förvrängd den än är, som gör den här serien till mer än trams.
Om det finns något gott i den allmänna galenskap som verkar ha brutit ut i världen under de senaste åren, så är det att vi långsamt börjat förstå att historien inte är slut. Chocken över att vi inte lever i en värld som är färdig, eller ens i en värld som med nödvändighet är på väg mot ett visst och bättre håll, har inte riktigt lagt sig än. Men långsamt börjar det gå upp för allt fler att vi inte befinner oss på en förutbestämd bana. Vi har inte, en gång för alla, löst gåtan om hur vi ska kunna leva tillsammans i något slags harmoni, eller åtminstone utan att klösa ögonen ur varandra. Vi har inte uppnått ett stadium som alla är ense om är rättvist. Marken har inte slutat att röra sig under våra fötter. De eviga samhällsfrågorna finns kvar.
En konsekvens av det är att historien är på väg att bli verklig igen. Från att ha varit ett tidsfördriv, en hobby, ett specialintresse, eller en fond mot vilken vi kunde visa upp oss i all vår förträfflighet, är historien åter på väg att bli en levande del av våra liv. Vi kan åter känna igen oss i andra tider, i historiska personer, i problem som återuppstått. ”The Great” bygger på den insikten och lyckas göra det utan att bli uppläxande stereotyp.
Här finns en doft av Trump och statskollaps, här är avskyn mot ”the deplorables” så uttalad att man kan bränna dem på bål om de utgör en smittrisk, när tryckpressen dyker upp i ”The Great” krockar idealen om yttrandefrihet med en förslumning av offentligheten, som urartar i hets, hat, snusk och idioti. Man känner igen sig. Jag föredrar tveklöst den här versionen framför den platta men mer sanningsenliga miniserien med Helen Mirren.
"The Great" är en enda respektlös lögn, historiskt sett. Men det är just det som visar att vi är på väg in i en tid då historien kommer att återförenas med verkligheten. Den lever.
