Hakelius: Det är inget misstag – poängen är att Högsta domstolen ska spela roll
Toppbild: TT
Det är inte ett misstag att Högsta Domstolen i USA påverkar politiken. Läser man svenska medier kan man lätt få det intrycket.
Man får väl ändå anta att de flesta som intresserar sig för frågor av det här slaget är medvetna om den maktdelningslära som är en av de främsta grunderna för den amerikanska konstitutionen. Det finns en lagstiftande makt, i kongressen, en verkställande makt, i presidenten, och en dömande makt, som främst representeras av Högsta Domstolen. De hör ihop på olika, välreglerade sätt. Till exempel på så sätt att ledamöterna i Högsta Domstolen utses av sittande president, under förutsättning att senaten godkänner kandidaten. När någon väl är utsedd till domstolen är det mycket svårt, på gränsen till omöjligt, att flytta på domaren, eller att kraftigt dra ned på domarens ekonomiska ersättning, eller på annat sätt försöka påverka domarens agerande.
Väl på plats ägnar sig Högsta Domstolens ledamöter i stor utsträckning åt att tolka och lägga fast de regler som styr spelet kongressen och presidenten ägnar sig åt, samt den ständigt aktuella frågan om vilka frågor som måste hanteras på nationell nivå och vilka frågor som delstaterna själva bör råda över. Det gäller inte minst frågor som har att göra med grundläggande rättigheter och med liv och död, som till exempel abort, diskriminering och vapeninnehav.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Varför måste allting vara personliga historier?
Det är alltså meningen att det ska vara så här. Det är inte ett misstag. Det är inte en oförutsedd och beklaglig konsekvens av den amerikanska konstitutionen. Det är själva poängen med den.
Det här rätt grundläggande påpekandet verkar trots allt nödvändigt att göra. Ett annat påpekande som verkar vara nödvändigt är detta:
Det är inte en statskupp, eller ens ett tecken på att något är fel med systemet, om Högsta Domstolen skulle få en majoritet av domare som räknas som konservativa. Högsta Domstolens berättigande bygger inte på att den alltid består av en liberal majoritet.
Det är klart att alla system har sidor som är mindre bra. Vad gäller Högsta Domstolen är det till exempel så att de nio ledamöterna inte dör i regelbundna intervaller. Vissa presidenter får tillsätta fler ledamöter än andra. Låt oss, för proportionernas skull, dra lite statistik:
Den demokratiska ikonen Franklin D Roosevelt fick tillfälle att välja åtta ledamöter till domstolen. Nio om man räknar att han flyttade upp en av ledamöterna till chefdomare. Republikanen Abraham Lincoln tillsatte fem, Nixon fyra, Clinton, Obama och de båda Bush två var. Jimmy Carter ingen. Med Amy Coney Barrett kommer Donald Trump att ha tillsatt tre.
Nu handlar det förstås inte bara om antal, utan om hur nya utnämningar påverkar den totala sammansättningen av domstolen. I det avseendet har Donald Trump tur. Det finns en metod, Martin-Quinn, för att mäta ledamöters ideologiska hemvist. Enligt den kan det här vara den tredje största förändringen av Högsta Domstolens ideologiska bas, sedan 1953. Men allt handlar inte bara om Högsta Domstolen.
Om man räknar alla federala domare som tillsätts av presidenten, även vid sidan av Högsta Domstolen, har Donald Trump tillsatt 218 stycken. Ronald Reagan är den president som tillsatte flest, 383 stycken, men alldeles efter honom kommer Bill Clinton med 378 stycken och därefter Barack Obama med 329 stycken. Bland nu aktiva federala domare är den i särklass största gruppen de som är tillsatta av Barack Obama.
Den här statistiken skulle förstås ändras om Donald Trump fick ytterligare fyra år vid makten, men det är inte poängen. Poängen är inte heller att sammansättningen i Högsta Domstolen mycket väl kunde ändras åt andra hållet om Joe Biden vinner valet: av de tre äldsta ledamöterna i domstolen är två utsedda av republikanska presidenter. Poängen är att det finns ett system. Det systemet blir inte plötsligt orättvist eller odemokratiskt därför att en republikansk president får möjlighet att utöva den makt den amerikanska konstitutionen ger honom.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: En bisarr allians som hålls ihop av obegränsade budgetmedel
Att Högsta Domstolen kommer att spela en viktig roll i den närmaste framtiden är alldeles klart. Kanske redan nu, efter valet. Om det är något att oroa sig för beror på vilket sätt juridiken blir en del av valet. Om den blir det på uppenbart krystade grunder, i syfte att så misstroende mot det politiska systemet kan det vara ett problem. Men för att det verkligen ska bli det förutsätter det att Högsta Domstolens ledamöter inte förmår att leva upp till sin självständiga roll, utan sugs in i den politiska polariseringen. Det är långt ifrån säkert. Det finns gott om exempel på hur ledamöter i Högsta Domstolen — oavsett om de utnämnts av demokrater eller republikaner — tar sin roll på största allvar och ställer sig bakom beslut se anser vara konstitutionellt riktiga, även om de är impopulära i politiska kretsar som utsett dem.
Man måste också minnas att det i sig inte är något ovanligt med eller alarmerande i att frågor som har att göra med val prövas i domstol. Också det är en del av den amerikanska maktdelningen. Det är meningen att det ska vara så.
Ett stort antal andra frågor, som skär igenom det som brukar kallas kulturkrig, kommer säkert också att hamna hos Högsta Domstolen de närmaste åren. Har fler domare en konservativ grundinställning kommer det självklart att påverka utslagen. Precis på samma sätt som domstolens utslag påverkats av en liberal majoritet, när en sådan funnits. Det är begripligt att det är frustrerande för politiska aktivister på vänstersidan, precis som en mer liberal domstol varit frustrerande för aktivister på högersidan. Men, återigen, det är meningen att det ska vara på det sättet. Det är en effekt av maktdelningsprincipen, inte ett misstag.
Det finns en diskussion i USA om att vi just nu är i ett skede då juridiken och politiken ligger närmare varandra än genomsnittligt, samtidigt som en polarisering sker i samhället i stort. Det är inte första gången det händer. Så var det, till exempel, även under medborgarrättsrörelsens dagar på sent femtiotal och sextiotalet. Men sådana situationer innebär alltid en risk för att juridiken politiseras på ett sätt som undergräver maktdelningen och rättsstaten.
Det är den verkliga faran. Men det faktum att en republikansk president — hur illa man än må tycka om honom — helt enligt konstitutionen utnämner domare som är fullt kvalificerade för sina uppdrag, duger inte i sig som ett bevis på politisering. Det hot Donald Trump utgör mot rättsstat och demokrati i USA kommer till uttryck när han försöker gå vid sidan om konstitutionen. Inte när han följer den. Och USA är varken Polen eller Ungern. Det är inte särskilt lätt att böja den amerikanska konstitutionen för egna syften, ens för en president. Bland annat tack vare maktdelningen och Högsta Domstolen, oavsett om den har en konservativ majoritet eller ej.
