Hakelius: Hör ni hundvisslan av kritikernas rörelseriktning?
Toppbild: TT
Det har inte varit så mycket med kulturdebatten den här sommaren, om man undantar coronakören under Jonas Gardells ledning. Inget fel på det numret, men det där med att kräva att ministrar avgår är lite tjatigt, hur försenad avgången än är. Men så, på sommarens sista badbara dagar, kom Lydia Sandgren till räddningen.
Eller, snarare, Lydia Sandgrens lyriska läsare.
En enig kritikerkår hade redan i mars slagit fast att Lydia Sandgrens debut ”Samlade verk” är det bästa sedan lindblomste och madeleinekaka. Saken var klar. Men så, fem månader senare, anmäler Åsa Beckman en avvikande ståndpunkt. Hade det varit någon litterär bloggare, vem som helst, hade det passerat. Men nu var det den av Dagens Nyheters kulturchefer som på delegation ägnar sig åt just kultur, eftersom hennes chef är upptagen av världens undergång. Och dessutom var hennes udd riktat mot den enade kritikerkåren:
”Så nu undrar jag vad de hejdlösa hyllningarna säger om både kritiken och samtidsprosan. Är svenska kritiker så svältfödda på episkt berättande efter ett decennium med autofiktion att de så snabbt tappar huvudet?”
En cyniker skulle kunna ana en hundbajsdebatt, det vill säga en provokativ konstruktion för att bryta stiltjen. Men det spelar ingen roll. Det som spelar roll är att det fungerade.
Expressens kulturredaktion, särskilt utpekad av Beckman, reagerade omedelbart. Aftonbladets kulturredaktion gjorde sitt bästa för att få vara med. Suzanne Osten vittnade i självaste DN om att hon minsann var ”drabbad” av Lydia Sandgren. Andres Lokko fick till en proletär gliring mot allihop i Svenska Dagbladet.
Fortsättning följer, alldeles säkert.
Men, även om vi inte själva ger oss in i nördarnas nävatag, finns något här att hämta?
Kanske det.
Man anade det redan i maj för två år sedan, då Ulf Lundell lät ge ut delar av sina dagböcker under titeln ”Vardagar”. Det blev tydligare året efter med ”Vardagar 2” och ännu tydligare i maj i år, med ”Vardagar 3”. Hyllningar. Recensioner som gick långt över artigheten.
Det har vänt för Uffe.
Det var inte så många år sedan Bengt Ohlsson, ett gammalt Lundellfan, skrev om att han förvarade Lundells senaste bok på muggen, därför att han inte stod ut med att ha den i lägenheten. Så där var det ett tag för Lundell i kultursvängen. Han hade förpassats till muggen, tillsammans med kungaporträtten. Han ansågs hopplöst passé.
Sedan dess har egentligen ingenting hänt. Med Lundells skrivande, alltså. Han fann sin röst redan i skärningen mellan sjuttio- och åttiotal och har hållit fast vid den. Gillar man den gillar man den. Annars inte. Men plötsligt bestämde sig svensk kritikerkår för att det var hans tur igen. I stort sett mangrant, som om någon blåste i en hundvissla, bara förnimbar för kulturredaktörer.
Eller ta Lundells granne på Stenshuvud, Björn Ranelid.
Få författare har fått utstå sådan mobbing som Björn Ranelid. Ett skäl är hans säregna språk, som verkligen kan provocera i sin blommighet. Ett annat skäl är att Ranelid, till skillnad från många i branschen, visar att han faktiskt blir ledsen av de elaka formuleringarna och föraktet. De som hoppar på Ranelid brukar motivera det med att han är självupptagen, pretentiös och självöverskattande. Men sanningen är nog den att det snarare är hans sårbarhet som lockar. Hånarna gillar att se att det gör ont.
Oavsett allt det där är det som är sant för Ulf Lundell ännu mer sant för Björn Ranelid: han har inte bytt språk, angreppssätt, miljö, metaforer eller tema. Han kan sitt universum och det är stort nog att rymma hans gärning.
Ändå, plötsligt …
”Bill Nilssons sista vita skjorta” har just haft recensionsdag och det har vänt. ”En höjdpunkt i Ranelids författarskap” skriver Bibliotekstjänst och ger romanen toppbetyg. ”Björn Ranelids bästa tid är nu”, skriver Jonas Thente i Dagens Nyheter. Till och med Linda Skugge, upphovskvinna till en av de stora Ranelidsfejderna genom tiderna, kom i går ut som Ranelidfan.
Ranelid har inte ändrat sig. Han står kvar på sin inmutade mark. Kanske har han med sin 37:e bok brukat den bättre än ett genomsnittsår, men Ranelid är fortfarande Ranelid. Så vad är det egentligen som har förändrats, om det inte är kritikernas kollektiva rörelseriktning?
Åsa Beckman är något på spåren.
