Hakelius: Hur du blir av med dina vänner
Toppbild: TT
”Hopplös och hatad av alla” blev den svenska titeln på den brittiske journalisten Toby Youngs självbiografi. Den betydligt elegantare originaltiteln antydde ytterligare en av alla dessa självhjälpsböcker: ”How to Lose Friends & Alienate People”.
Det leder förstås tankarna till Socialdemokraterna och Stefan Löfven.
Socialdemokraterna har alltid varit bra på att hjälpa sig själva. Med skicklighet, självförtroende, fingertoppskänsla och ett hyfsat mått fräckhet har de ofta lyckats spela kläderna av sina motståndare. Ibland har de till och med fått motståndare att klä av sig, trots att det var motståndarna, inte Socialdemokraterna, som satt med trumf på hand.
Men säg det som varar för evigt.
I går var det partiledardebatt i riksdagen, i söndags i tv. Ingen partiledare gick ur debatterna som självklar segrare. Nervositet och frustration verkar vara de dominerande känslorna i svensk politik just nu, med möjligt undantag för Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Men i detta Gehenna av misströstan, intar ändå Stefan Löfven en särställning.
Socialdemokraterna blöder väljare. Inom partiet menar allt fler att läget är akut. Tryckförbandet består i att börja marknadsföra den sortens migrationspolitik som Socialdemokraterna bara för något år sedan anförde som exempel på att Sverigedemokraterna är rasister. Det görs med argumentet att det egentligen handlar om att gå tillbaka till den striktare syn på migration som Socialdemokraterna hade tidigare.
Det ligger mycket i det. Men det påminner samtidigt väljarna om att Socialdemokraterna haft ett antal år när de kastade sig ut i ett annat experiment. Problemet är ungefär detsamma som det Moderaterna har: det är väl bra att de sansat sig, men hur ska man veta att de inte förlorar vettet igen?
Men det är inte det enda problemet. För samtidigt som Socialdemokraterna systematiskt stött bort folk i allmänhet har de också förlorat vänner.
LO trycker på allt mer, just i migrationsfrågan, men också vad gäller den ekonomiska politiken och arbetsmarknaden. Facket är missnöjt. Men när Socialdemokraterna försöker ge facket vad det vill ha i migrationsfrågan, spricker vänskapen med regeringskamraten Miljöpartiet. Det är ett problem när vice statsministern går ut och polemiserar med statsministern i en politisk fråga som ligger mycket högt på väljarnas lista över orosmoment.
Det skapar också problem med Centern, som fortfarande tänker sig att den migrationspolitik som skapat de problem vi nu har, egentligen är rätt. Det kan möjligen regeringen leva med, kanske till och med ha nytta av, eftersom migrationen bara i de mest allmänna termer är del av 73-punktsprogrammet. Men så har vi resten av programmet.
Man ska inte underskatta Socialdemokraterna, men allt oftare framstår det som om de den här gången bara lyckades spela kläderna av motståndarna genom att själva klä av sig.
Centern behöver bullrande liberala reformer, verkliga symbolfrågor, för att kunna motivera sitt sidbyte. De får det, för det är maktens pris för Socialdemokraterna. Men de här frågorna — värnskatten till exempel — är symbolfrågor även för Socialdemokraterna, fast åt andra hållet. De tär på socialdemokratins själva identitet. Dessutom är det här en väg utan naturligt slut.
Centern kan inte driva igenom en rad symbolfrågor och sedan lätta på trycket. De har medvetet ställt sig utanför regeringen, just med motiveringen att de konstant ska ligga på. Så för varje eftergift som görs måste Centern kräva nya eftergifter och ännu mer liberal symbolpolitik. Socialdemokraterna måste gå längre och längre åt fel håll i det politiska landskapet.
Det finns helt enkelt ingen balanserande kraft för Socialdemokraterna i den här kohandeln om makten. Det är däremot en utmärkt maskin för att förlora vänner: först de egna sympatisörerna och vänsterpartierna i riksdagen. Sedan Centern, när prövningen till slut blir för mycket.
Med Sverigedemokraterna har Socialdemokraterna energiskt odlat en ovänskap, för att på så sätt splittra borgerligheten. Men inte ens den ovänskapen är nödvändigtvis till någon nytta i längden. Får Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna egen majoritet kommer det partipolitiska maktspelet att förändras och Socialdemokraternas strategi blir snarare en strategi för att egen isolering, än en isolering av Moderaterna.
Med Moderaterna kunde Socialdemokraterna finna gemensam mark i flera viktiga frågor, men partiet har istället satsat allt på det traditionella kortet att försöka utesluta dem ur politikens mittfåra. Ingen vänskap är aktuell.
Vänsterpartiet vore direkt inkompetent om det inte satsade allt det har på att locka socialdemokratiska väljare som upprörs över regeringens centerpolitik. De har inget intresse av att odla vänskap med Socialdemokraterna, tvärtom.
Och ute i kommunerna finns kommunalråden och problemen. På flera håll är problemen så akuta att gammal partilojalitet inte längre är att räkna med. Det finns få vänner att hämta här, för en socialdemokrati som är så svag att den måste driva andra partiers politik. När upproret mot den valda vägen kommer, kommer den antagligen från socialdemokratiska kommunalråd.
Det var ingen som imponerade i partiledardebatterna, men Stefan Löfven gjorde ett starkt intryck. Det intrycket bestod just av en person som vet att han skrämmer bort folk och förlorar vänner, men inte vet hur han ska sluta göra det.
Den här mycket underliga regeringsbildningen börjar nu ta ut sitt pris. Det blir allt svårare att låtsas att den är något annat än en fördröjande manöver och ohållbar kompromiss. Att bedriva politik på de här premisserna är ett slags långsam självstympning.
Till slut kommer vi åter att få en regering som driver sin egen, inte någon annans politik. En regering som har stöd av en majoritet i riksdagen. Om Socialdemokraterna blir del av den beror på om de förmår hitta ett sätt att sluta göra sig av med både vänner och väljare.
