I Jämmerdalen med dödsliberalerna

Det lär finnas mer än 100 olika arter i familjen starar. Lite på samma sätt är det med liberaler.

Det finns socialliberaler och nyliberaler. Båda grupperna kan i sin tur delas upp i skilda eller överlappande grupper. En nyliberal kan till exempel vara Manchesterliberal, marknadsliberal, libertarian, paleolibertarian, eller bara klassisk liberal.

Det finns drogliberaler och sexliberaler. Det finns bombliberaler och limousinliberaler. Det finns liberalfeminister och liberalkonservativa. Enligt Lena Andersson är liberaler dessutom precis som kantareller: det finns falska och äkta. Per Svensson skriver om plåsterliberaler och Tartuffe-liberaler.

Men de mest fascinerande är ändå dödsliberalerna.

För en vecka sedan gick en debattartikel med krav på aktiv dödshjälp i Dagens Nyheter. Hela 87 personer undertecknade den, de flesta aktiva inom sjukvården, men familjen liberal var ändå välrepresenterad. Här fanns Bengt Westerberg och Barbro Westerholm. Här fanns också Kajsa Dovstad, som är nyutexaminerad läkare och ”liberal skribent”. I den senare rollen har hon tidigare propagerat för dödshjälp i tankesmedjan Timbros hägn. I just dödsfrågorna har hon skrivit om sin frändskap med Torbjörn Tännsjö, som i sin forskning kommit fram till att ”oftare än vi tror är det rätt att döda, ja till och med en bjudande moralisk plikt”. I början av sommaren slog Dovstad, likt en modern änglamakerska, ett slag i Göteborgs-Posten för helt fri abort, utan fasta tidsgränser. Man måste ”värna kvinnors rätt till sin livmoder”. Hon använde, klokt nog, inte ordet infanticid. Istället rekommenderade hon lite lojt ”tvångsomhändertagande” och ”socialtjänsten” för aborterade foster som råkar överleva.

Det finns förstås mycket att resonera om, i det fall man verkligen skulle ge långt gångna foster ett sämre besittningsskydd än vad Hyresgästföreningen skulle acceptera för boende på andrahandskontrakt, men låt oss låta den saken vila för stunden. Låt personen Kajsa Dovstad vila också. Det är trots allt semester. Men låt oss ägna några rader åt denna liberala typ.

Det är något alldeles särskilt med dödsliberalerna. En del är säkert bara eviga studenter, som började med extremerna för att väcka uppmärksamhet och sedan aldrig kom vidare, men andra har jobbat sig fram. De har, i sin kamp för upplysning och rättvisa, gått igenom något slags vall. Efter att, antagligen i åratal, långsamt ha arbetat sig uppåt — alkoholtillstånd och bygglov, LAS och moms, friskolor och sexarbete, könsbyten och månggifte — har de till slut burit sin liberalism ända till vägs ände, bokstavligen. Där har de packat upp sin ideologiska ryggsäck och slagit läger, vid liv och död. Och — under över alla under — de har åter drabbats av den tillfredsställande känslan av att deras upplysta rationalitet obevekligen leder dem till stimulerande kontroversiella och uppfriskande ointuitiva slutsatser.

Det fria livet kräver att vi väljer döden. Mer än så: den sanna liberalismen, fri från fördomar och hyckleri, kräver av oss att vi då och då dödar gamla, sjuka och snart födda, i vissa fall när de ber om det, i vissa fall utan att fråga.

Kan man klandra liberaler som tar sig ända hit, för att de har svårt att återvända? Har man finslipat argumenten för att människoliv är förbrukningsvaror är det svårt att bli upphetsad över arbetslinjen igen.