I nöjespåbudets tid

Sakta, som en slocknad rumlare i sänghalmen, vänder sig tiden. Men när det sker kommer det sällan som en blixt från klar himmel.

Till och med ordet ”nöjesförbud” ter sig obegripligt idag, som något ut en sämre Netflixdystopi. Hur skulle man kunna förbjuda nöje? Men det gick att göra i 200 år.

I november 1786 fick prästerståndet igenom ett förbud mot uppförande av offentliga skådespel på sön- och helgdagar, utom i större städer, där teater fick framföras, förutsatt att det som visades inte var ”ogudaktigt eller kunde åstadkomma förargelse”. Från och med sommaren 1820 gällde att skådespel inte fick uppföras på långfredagen, påskaftonen, påskdagen, julaftonen, juldagen, pingstaftonen och pingstdagen, samt alla böndagarna och dagarna före dessa.

I oktober 1895 både mildrades och skärptes bestämmelserna. Antalet dagar som berördes av nöjesförbudet minskade till fyra, inklusive långfredagen. Å andra sidan vidgades de aktiviteter som omfattades av förbudet. Det var inte längre bara ”skådespel” som föll under nöjesförbudet, utan även ”offentlig föreställning i lindansning, konstridning eller annat dylikt” samt ”offentlig maskerad, bal, lekstuga, så kallad varietétillställning eller andra sådana nöjen”.

Det mesta av intresse, med andra ord.

I maj 1943 mildrades och skärptes lagen igen. Pingstdagen ströks från listan av helgdagar med nöjesförbud, men de tre kvarvarande dagarna blev desto mer kringskurna. Uttryckligen förbjöds teater-, biograf-, cirkus- och revyföreställningar, varieté- och kabarétillställningar, tivolinöjen och dans samt ”andra därmed jämförliga tillställningar”, dessutom tävlingar och uppvisningar i skjutning, motorsport, hästsport eller annan sport eller i gymnastik eller idrott. Konserter gick däremot för sig. Klassiska konserter med religiöst tema, kan man kanske tänka.

Reglerna upprätthölls ganska strikt. Länsstyrelsen gav inte ens dispens för att visa filmen ”De tio budorden” på långfredagen 1961. Men åtta år senare sprack det. Det blev debatt i riksdagen.

Visst fanns några som ville hålla emot, mest högerpartister. Riksdagsman Fridolfsson från Stockholm var en:

”Herr talman! Under den tid socialdemokraterna regerat i detta land har trenden för den religiösa utvecklingen varit klart märkbar. Socialdemokraterna har handlat i enlighet med sin gamla paroll: bort med altaret och tronen! De har tvingats att gå långsamt fram — det gäller ju att behålla makten! — men de har handlat i avkristnande riktning så fort och så grundligt som de vågat.

…

De nöjeslystna i detta land har under praktiskt taget årets samtliga kvällar — och nätter med, för den delen — möjlighet att delta i den offentliga nöjeskarusellen. Det är därför rätt fantastiskt att tänka sig att motionärerna inte ens för att visa respekt för den mycket stora folkgrupp som är kristligt troende vill avstå från offentliga nöjen under tre av årets 365 kvällar.”

Nilsson i Agnäs var en annan oppositionell högerman:

”Det är inte Jesus från Nasaret vi behöver försvara. Han klarar sig alltid. Inte heller behöver staten stärka kyrkan med det som här kallas tvång. Det är i stället staten som får se upp så att den inte förintar sin egen grundval. Demokratin kan urholkas genom sådant som kallas frihet utan att vara det. Jag menar alltså sådant som bara i negativ mening är frihet: en löslighet i allmänhet.”

Men tiden hade vänt. De som argumenterade för nöjesförbudets avskaffande, främst socialdemokrater, hade den omisskännliga ton som bara får resonans i den som redan vet att striden är vunnen. De som försökte finna en kompromiss, främst folkpartister, byggde sina resonemang utan övertygande förankring på sluttande plan. Det var en formsak.

Nöjesförbudet skrotades. Allt från lindans till skytte blev en möjlighet, även på långfredagen. En typisk svensk detalj var att domkapitlet i Uppsala ärkestift med kraft tillstyrkte att förbudet hävdes. ”Människor bör inte genom en negativ lagstiftning hindras att fritt planera sin fritid”, menade dessa storsinta arvtagare till prästerståndet i sitt remissvar. Bara domkapitlen i Göteborg och Karlstads stift var helt avvisande. Folkpartiets ungdomsförbund tyckte att nöjesförbudet var ett problem för de ensamma i samhället. Vad skulle de göra på långfredagen?

Nu behöver vi inte bekymra oss om det längre. Att nöjesförbudet har ersatts av ett nästan lika obligatoriskt nöjespåbud – ve den tråkige – som säkert kan få en och annan ensam att känna sig ännu ensammare, är en annan sak. Var tid har sina problem.

Glad långfredag, som det väl måste vara rimligt att önska sin nästa numera.