I skydd av konspirationerna

Det är drygt två år sedan Fokus tog David Goodhart till Almedalen. Han hade precis givit ut boken ”The Road to Somewhere”. Det tog några månader, men sedan kom en diskussion igång om bokens innehåll, även på svenska.

En hel del såg att Goodhart hade satt fingret på något, när han beskrev konflikten mellan den halva av befolkningen i västländer, som fortfarande är geografiskt starkt rotad och traditionell i sina värderingar och den ungefärliga fjärdedel som består av en rörlig, liberal karriärklass. Andra hade invändningar. Men i den diskussion som följde var en sak påtagligt frånvarande.

David Goodharts bok är full av exempel på hur den politikdrivna samhällsutvecklingen faktiskt har missgynnat dem han kallar somewheres. Det är inte så enkelt att ”någonstansarna” bara inbillar sig att de blir ifrånsprungna, eller att de har attitydproblem. De har faktiskt hamnat i kläm. Politiken, som alltid varit en kompromiss mellan de intressen och den världssyn ”varsomhelstarna” har och de intressen och den världssyn som ”någonstansarna” har, fick under de senaste decennierna kraftig slagsida åt ”varsomhelstarnas” håll. Det gäller det mesta från migration och arbetsrätt till familjepolitik och utbildning.

Den här aspekten har nästan inte alls berörts i den svenska diskussionen efter Goodharts bok. Istället har det vanligaste underliggande antagandet, även bland dem som ser något av värde i Goodharts resonemang, varit att vi har att göra med ett attitydproblem. Det handlar om värderingar. Om GAL-TAN. Oenigheten har snarare rört om man tror att ”någonstansarna” kommer att dö ut av sig själva — det vill säga byta värderingar till de korrekta Gröna-Alternativa-Libertarianska värderingarna — eller om de kommer att finnas kvar som en grupp som man måste räkna med.

Av faktiska, politiska och ekonomiska motsättningar har det blivit ren idépolitik. Och det här är inte något unikt för Sverige.

Filosofen John Gray skrev en längre artikel i New Statesman häromdagen, som behandlar en aspekt av just det här problemet. Varför, frågar han, har liberaler plötsligt blivit så förtjusta i konspirationsteorier?

Det brukade vara en fast liberal övertygelse att konspirationer, även om de förstås finns, spelat en underordnad roll i historien. Den starka kraften, som med tiden måste gå från seger till seger, var i liberalernas värld Förnuftet:

”Även om processen inte bokstavligen var oundviklig, var den i det långa loppet ostoppbar. Även om mörka krafter intrigerade för att stoppa framåtskridandet, var de dömda att förlora”

Men så kom — ja, ni kan ramsan — Brexit och Trump och Orban och Salvini och så vidare.

Med en ganska vid båge över hur dåtidens liberaler ogärna ville se Stalins massmord genom svält, kommer Grey fram till läget i dag och försöker svara på sin egen fråga.

Det är klart att Vladimir Putin har aktiva program för att påverka politiken i väst. Det finns tydliga band mellan högernationalistiska rörelser och Ryssland och det finns goda skäl att anta att Ryssland investerat en hel del i att göda, till exempel, Brexitsympatisörer och Trumpväljare. Men, menar Grey, det räcker inte för att förklara den spridda misstro mot ”liberala styrande eliter”, som bland annat tar sig uttryck i växande populistpartier. Det är helt enkelt självbedrägeri att bygga sin samhällsanalys på konspirationsteorier med Ryssland, eller någon annan mörk kraft, i centrum. Problemet är ett annat: att de liberala eliterna inte vill acceptera eller ens överväga att det är deras egen politik som lett till en populistisk motreaktion. Grays resonemang är värt att återge i lite längre format:

”Det här är skälet till att liberaler lockas av konspirationsteorier. Dessa syftar till att frikänna dem från ansvar för det som gått fel. Ett årtionde av ekonomisk åtstramning, med stöd av liberaler i alla partier, ledde till nedskärningar i den offentliga sektorn och i infrastrukturen, som drabbade stora delar av den brittiska befolkningen. Liberaler i alla partier främjade också storskalig invandring. Alla som antydde att det kanske innebar kostnader, inte bara fördelar, särskilt för de fattigaste arbetarna, stämplades som rasister. Ukips frammarsch, och därefter Brexitpartiet, var det förutsebara resultatet. Populism är en skapelse av en liberal politisk klass som skyller sin nedgång på väljarnas dumhet. Om den liberala iden är död, som Vladimir Putin har påstått, är det liberaler som agerat nyttiga idioter och dödat den.

Liberaler kommer, utan tvivel, att förkasta varje idé om att de är ansvariga för sin egen undergång. Om de någonsin gjorde något fel, var det att de inte var liberala nog. Botemedlet för liberalismens brister kan bara vara ännu mer liberalism. Att påstå något annat vore att erkänna att deras syn på politik har grundläggande fel. Hur skulle den mest förnuftiga styrande eliten i historien – som liberaler uppfattar sig själva vara – misslyckas med att förstå världen omkring sig? Liksom de fosterlandfixerade de attackerar, finner liberaler en märklig tröst i övertygelsen att deras samhällen omstörtas av yttre krafter.”

Det är nästan aldrig särskilt upplyftande att läsa John Gray. Men han är bättre än de flesta på att beskriva vår samtids blinda fläckar.