I valet. Men mest i kvalet.

En månad från i dag ska Centern ha en ny ordförande och stämningen är …Ja, vad ska man kalla den? Konstig? Besvärad? Moloken?

Att ha tre kandidater att välja mellan är en ynnest få partiaktiva har. Centern har verkligen ansträngt sig för att skapa en så demokratiskt öppen process som möjligt när de ska utse ledare. På pappret, alltså. Det är ju så det är här i världen: identiska vackra intentioner kan ta rätt olika form, beroende på den verklighet där de ska realiseras. Liberia och USA har på det stora hela samma konstitution.

Så vad är det för fel på den här verkligheten? Varför så slokörade?

Till dels beror det förstås på att valberedningen valt tre kandidater som först passerat Lööf-testet. Ingen kandidat kandiderar på att leda Centern ut ur den återvändsgränd partiet gått in i, efter att ha självhetsat sig till visioner om den "breda mitten". Med lite god vilja kan man möjligen ana att Daniel Bäckström, som anses vara mest gammalcenter, antyder en viss korrigering. Men då kommer vi till nästa problem: Kandidaterna växer inte med kampanjen. Dels av egen förskyllan, dels på grund av ett ivrigt negativt kampanjande bakom kulisserna.

Daniel Bäckström har försvunnit nästan helt ur offentligheten, sedan Centerns starka HBTQ-falang stämplade honom som en homofob Riddar Kato. Urbana centerpartister har redan räknat ut honom, även om det inte är säkert att landsbygdens folk gjort det.

HBTQ-falangens kandidat Elisabeth Thand Ringqvist är närmast att betrakta som Mini-Lööf, men hon ger nu mestadels intervjuer om att det drivs smutsiga kampanjer mot henne. Detta som svar på anklagelser att hennes uppbackare drivit smutsiga kampanjer, inte minst mot Daniel Bäckström. Det lyfter inte riktigt, om man säger så.

Den tredje kandidaten, Muharrem Demirok, också han en Lööfare, borde ligga bra till som kompromisskandidat. Och gjorde det, åtminstone tills han tvingades berätta att han är dömd för misshandel. Det var länge sedan. Å andra sidan var det två gånger, med fyra år emellan. Det antyder ett slags mönster, liksom det faktum att Demirok använde huvudet och skallade sina offer båda gångerna.

Det här är alltså det valberedningen har vaskat fram. Och vad partiets aktiva skjutit prick på sedan dess.

Det grundläggande problemet är förstås att Centern gått vilse på många olika plan, högt och lågt. I regeringsfrågan, där ingen längre vet vad partiet står för. I att ha gjort den politiska oppositionen mot Sverigedemokraterna till mördande överideologi. I att kasta ut sin pragmatism och i stället anlägga en halsstarrig nyliberalism. I en förlorad professionalism i riksdagen, som ställt till onödiga konflikter eftersom ledande partiföreträdare inte förmår förhandla.

Annie Lööf har verkligen blivit en ikon för motståndet mot Sverigedemokraterna. En symbol av nästan samma kaliber som Greta Thunberg. Men priset för hennes parti har varit högt. Att vara partiledare är inte detsamma som att vara influencer.

Och om en månad ska alltså någon annan ta över och försöka skapa någon ordning. Det blir inte lätt, för det de underliga stämningarna inför Centerns ledarval avslöjar är ett parti fyllt av hjälpligt undertryckta konflikter. Förr eller senare kommer de att behöva hanteras.

Det mest sannolika är väl fortfarande att en av de tre kandidaterna väljs, varefter "vinnaren" mals ned av missnöje, krypskytte och ovilja att tala om de verkliga problemen. Därefter tillträder nästa ledare, då med bättre chanser att lyckas. Vi har sett samma sak hända i Liberalerna och Moderaterna. Men Centern är, som sagt, ett parti som vinnlagt sig om att åtminstone på pappret vara väldigt demokratiskt. Ingen centerpartist måste rösta på någon av valberedningens kandidater. Nomineringsrätten är fri.

Centern kunde ta en genväg, ta sig an sina problem redan nu och välja en kandidat som är villig att öppet göra just det. Men man ska nog inte hålla andan i väntan på det.

Läs även: Centern lider av en falsk självbild

Läs även: Arvet efter Centerns gaypionjärer lever