I väntan på ångern
Det är ångern som ger livet djup. Det gäller till och med vår varitéverklighet.
Toppbild: TT
Jag läser gratulationsartiklar i morgontidningen. Alla vill vara Edith Piaf, när frågan kommer: je ne regrette rien. Att ångra är ett svaghetstecken, såvida man inte är en börs-VD och vill kungöra att man borde ha ägnat barnen mer tid. Hela livet, gott som ont ska omfamnas med samma öppna sinne.
Det är skitprat, förstås.
Den som inget ångrar har levt ett händelselöst liv, saknar omdöme och/eller fantasi. Möjligen alltihop.
Ånger kan var en subtil känsla. Ett erkännande av livets potential. En protest mot determinismen.
En av de vackraste syner jag sett på senare år var genom bilrutan i en cirkulationsplats nära Avesta. Den lilla skåpbilen pilar förbi, med förtagslogga på sidan: ”Tatueringsborttagning. Laserbehandling”. Plötsligt återfår en skev värld något slags balans igen.
Posten försvann. Polisen likaså. Lanthandlarna lägger ned. Men på ett par decennium fick varje svensk håla åtminstone en tatueringssalong. "You dance and drink and screw, because there’s nothing else to do", sjöng Jarvis Cocker. Hur det är med dansandet och pippandet på svensk landsbygd ska jag låta vara osagt, men tatuerandet blev vad svenskar, som inte hade något annat att göra, ägnade sig åt.
Det skulle ha kunnat vara en manifestation av en tro på det beständiga, ett vittnesmål om att man är åtminstone är villig att binda sig vid något – en kurbits i svanken, en fjäril i ljumsken, en dödskalle på vaden – för resten av livet. Men det är antagligen mer sant att betrakta tatuerandet som ett uttryck för att vi förlorat förståelsen av vad det beständiga är. Att vi inte längre förmår föreställa oss våra liv utanför nutiden.
Det är därför först när tatueringsångern kryper på oss som idén om det beständiga verkligen kommer in i bilden.
Ska jag släpa på den här förbannade fjärilen? Resten av livet?
De heliga algoritmerna skickar i sin vishet ett säljmejl till min skräppost. "Explantation", står det. "De flesta som söker en plastikkirurg för att ta ut sina bröstimplantat upplever inte några problem med dem men har tröttnat på dem eller vill helt enkelt inte längre ha ett konstgjort material i kroppen", får jag förklarat för mig när jag följer den utlagda tråden.
Good for them! Ånger kan vara befrielse. Den kan förvandla det som var yta till något med djup.
Nina Solomin skrev här i Fokus nyligen om influensern Oli London, som bestämde sig för att byta kön och ras, från man och britt till icke-binär sydkorean. En magnifik kirurgisk omstöpning av den egna personligheten, avsedd att vara permanent, ackompanjerad en harang av tidstypiska, personlighetsbefriade plattityder. Men så ångrade sig London och plötsligt framträdde en riktig människa, inte en karikatyr av samtiden.
Ångern kan vara en barnmorska.
I somras lät den stora morgontidningen sina kulturkritiker skriva en serie om artiklar som de ångrade att de skrivit. Det var ett trevande försök som inte riktigt lyfte. Det fanns ett anslag som påminde om den klassiska anställningsintervjun:
"Vilka är dina svaga sidor?
Jag är otålig, självkritisk och perfektionist."
Men idén var inte dum.
Tro mig: även den varietéverklighet som vi är dömda att leva i nu, med sina dockhängningar, könsbyten, koranbränningar, motorledslimningar och gyttjebrottningar kommer en gång att få ett djup. Och det är ångern som kommer att göra det.
***
