I väntan på riktning

Egentligen är läget inte så illa för Ulf Kristersson.

Valet gick inget vidare. Han blev inte statsminister. Alliansen sprack. Känslan av att ha blivit förrådd var svår att kasta av sig. Sverigedemokraterna parkerade sig som andra största parti i mätningarna. Kristdemokraterna flåsade i nacken.

Men egentligen är inte läget så illa.

Det gick hyfsat i EU-parlamentsvalet. Kanske tack vare Lars Adaktusson, men ändå. Enligt de senaste mätningarna är Moderaterna tillbaka som andra största. Kristdemokraterna har förlorat trycket. Och just i dag presenterade Novus en mätning som visade att 45 procent av svenskarna tycker att Kristersson är en tillgång för sitt parti. Det är inte Reinfeldtnivå, men det är rätt bra.

Läget är inte så illa för Ulf Kristersson. Frågan är hur läget är för Moderaterna.

Det talas en massa om spänningarna i partiet. Den enklaste formuleringen är att det rör sig om konflikten mellan liberala och konservativa. Men just den konfliktlinjen är, ärligt talat, inte den mest påtagliga när man verkligen närmar sig partiet. Visst finns en ideologisk konflikt, men den finns å andra sidan i nästan alla partier. Moderaterna är särskilt vana att hantera just den. De har varit liberalkonservativa sedan Gösta Bohman.

Det mest påtagliga med spänningarna i moderaterna är att de inte är påtagliga, eller åtminstone inte tydliga. Det finns ingen alternativ ledare. Det finns inte en grupp mot en annan, som inom Liberalerna. Det som finns är ett litet mikrokosmos av folk som manövrerar i ett landskap som ser annorlunda ut än de hade tänkt sig. De låg alla i startgroparna för att få sitt i en ny borgerlig regering. De tvingades tänka om och oredan har inte riktigt lagt sig än. Det handlar mer om makt, positioner och framtidsplaner, än om ideologi.

Det är därför Ulf Kristerssons tal i kväll är viktigt för Moderaterna. Gör han saken rätt kan han, med hjälp av fjädringen i ett par positiva besked, sätta en ton och en riktning. Det krävs för att partiet ska börja klättra i opinionen igen, men också för att samla partiet mot ett gemensamt mål. Det går inte att vänta ett par år på ett nytt idéprogram för att göra det. Det krävs mer gravitation för att hålla samman moderaternas mikrokosmos.

I ett avseende har Kristersson varit konsekvent och rätt framgångsrik: han har vägrat att göra Sverigedemokraterna till det som Moderaterna ska tala om. Det han har kvar att göra är, enkelt uttryckt, att i ton, uppträdande och inte minst innehåll göra Moderaterna till ett effektivt oppositionsparti. Inte ett regeringsparti som aldrig fick makten.

Enkelt uttryckt. Sedan ska det göras också.