Identitet spelar roll

Andreas Johansson Heinö, förlagschef på Timbro, skrev en liten betraktelse om identitetspolitik i Borås Tidning förra söndagen. Det är den där typen av text som de flesta redaktörer inte drömmer om numera: eftertänksam och nyanserad. Resonerande och prövande. Inget klickmonster.

Heinös poäng, om man nu ska komprimera det hela en aning, var att det inte går att komma undan det som kallas »identitetspolitik«. En »ren« politisk debatt, som bara behandlar sakfrågor utan hänsyn till lojaliteter och tillhörighet, finns inte. Så vi kanske bör lugna oss lite. Att identitet spelar roll innebär inte att Västvärlden går mot sin undergång.

Det är förstås alldeles sant. Det är en liberal önskedröm att alla politiska beslut ska fattas bakom en slöja av okunnighet, så tjock att vi inte ens vet vilka vi själva är. För de flesta andra är det en mardröm. Och i realiteten är det en absurditet, som bara fungerar om man tror att den identitetslösa människan är jurist ur brittisk övre medelklass.

Men även om man håller med om det och även om man vänder sig mot ytterligheter som särlagstiftning och olika former av självvald intellektuell apartheid, är det ett par andra saker som skaver med identitetspolitiken. Det första har att göra med begreppets första led, det andra med dess andra led.

Alltså: identitet. Att vi alla har behov av en identitet är en sak. Att ha behov av en enkel, otvetydig och rigid identitet, är en annan: Att vara bög. Att vara »rasifierad«. Att vara kvinna. Att vara svensk.

Alla som definierar sig själva på det där enkla sättet gör våld på sin identitet. För alla människor är komplicerade och motsägelsefulla. Ingen är EN sak. Ingen kan sätta en term på sin identitet, eller ens tre eller fyra termer, utan att krympa sig själv till ett vandrande plakat.

Politik, då? Jo, även om man hittar en lite mindre platt beskrivning av sin identitet, gör man våld på den om man reducerar den till enbart en politisk företeelse. Mänskligt liv har många dimensioner. Politik är bara en sådan. Att förvandla den man är till ett politiskt slagträ, är att förminska sig. Det kan möjligen vara nödvändigt i vissa situationer, som när man tar strid mot apartheid eller för legalisering av homosexualitet. Ungefär som en statsstyrd ekonomi kan vara motiverad i krigssituationer. Men det är ett högt pris att betala och det enda rimliga är att sträva efter att inte bli endimensionell och tro att politiken är allt, eller ens att politiken står över allt.

Vi är mångfacetterade varelser på flera arenor. Det är vad vi behöver komma ihåg.

Det potentiellt totalitära i det identitetspolitiska tänkandet ligger på den här nivån. Inte i första hand i enskilda förslag om kvoteringar eller särlagar. De är bara konsekvenserna av en förtvinad människosyn.

Det handlar i grunden om det existentiella, inte det politiska. Det handlar om att inte reducera människan till en karikatyr.