Ils sont fous, ces suédois.

Gary E Johnson gjorde riktigt bra ifrån sig i senaste valet. Antalet väljare växte med 250 procent. Och till skillnad från både Donald Trump och Hillary Clinton sitter Johnson inte fast i den där sortens låsningar de stora partierna hamnar i. Pålitligt liberal är han också.

Det är med andra ord synd att Dagens Nyheter inte kom till insikt om fördelen med de lite mindre spelarna, redan för ett par år sedan. Hade de bara föreslagit det, kunde ju elektorskollegiet, som utser presidenten, ha valt libertarianernas kandidat Gary E Johnson till president. Då skulle vi ha sluppit alla de här pinsamheterna med Trump. Amerikanerna hade säkert lyssnat, när de väl fått förklarat för sig hur världen faller sönder i två delar och att DN leder den goda. Eller, som en annan DN-redaktör så balanserat uttryckte saken häromdagen:

”På den ena sidan står vi som älskar livet, på den andra en irrationell, apokalyptisk högerradikalism som kan vara på väg att driva civilisationen mot dess undergång.”

Nåväl, ingen idé att gråta över spilld alkoholfri öl. För vår svenska del har DN åtminstone kommit till räddning, genom att för ett par dagar sedan komma ut för Annie Lööf som statsminister.

Det har förstås hängt i luften hela hösten. Någon borgerlig regering har ju DN aldrig velat ha den här gången. Moderaterna och de andra gör inte som de blir tillsagda och går samman med S i en jättelik samlingsregering i mobiliseringen mot den apokalyptiska högerradikalismen. Vad finns då kvar?

Annie Lööf!

Och visst, hennes mandat är lite bättre än Gary E Johnsons. Han fick bara 3,28 procent av amerikanernas röster, Lööf fick fem procentenheter mer. Men i övrigt är förutsättningarna rätt lika. Claes Lönegård, tidigare medarbetare på Fokus, nu på Svenska Dagbladet, sammanfattade saken rätt bra i sin tidning i går, där han försöker placera Centern på både höger-vänsterskalan och GAL-TAN-skalan:

”Faktum är att Centerpartiet är det riksdagsparti som har förflyttat sig mest rent politiskt sedan slutet av 1990-talet, enligt den internationella forskargruppen CHES. På båda skalorna har Centerpartiet rört sig mot ytterkanten.”

Statsvetaren Malena Rosén Sundström fyller i:

”Centerpartiets ytterlighetsposition på respektive skala gör att deras övergripande vallöften kolliderar med varandra i regeringsbildningen. Man har lovat att avsätta Stefan Löfven och sagt att man absolut inte ska göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Det gör att man i dag hamnar i ett dilemma.”

Lösningen på att centerpartiet blivit ett radikalparti för extremliberaler, menar alltså DN, är att Centern får bilda regering.

Omöjligast vinner. Extremast regerar. Ytterligheten främst.

Man skulle kunna tycka att det här verkar en aning konstigt, men om man gör det är det klokast att inte säga något om saken. Att göra det är nämligen att ge uttryck för ”centerhat”, en alldeles ny synd i det, vid det här laget, ganska långa syndaregister som progressiva krafter kodifierat. Man kan möjligen sträcka sig så långt att man hemma i sitt privata gryt tjyvtittar på Gösta Ekmans gamla ”extremcenterpartist” och förundras över att det som var ett skämt 1973 nu är vardag. Och dessutom ett sätt att få uppbackning av Sveriges största tidning till statsministerposten.

Det här är ett sådant där tillfälle då man famlar efter ett vist citat ur världshistorien, som möjligen kan göra det obegripliga en aning mer gripbart. Men det enda som anmäler sig är en variant av det där Obelix brukade säga:

”Ils sont fous, ces suédois.”