Ingen kommer att lita på Ryssland igen

Vladimir Putin har redan förstört Rysslands framtid. I ett rosaskimrande drömland hade Ryssland, efter Sovjetunionens upplösning 1991, växlat spår. Landet hade lämnat den inåtblickande, självömkande, paranoida traditionen och vänt ansiktet mot framtiden. Ur den påhittighet som ryssarna fått lov att utveckla efter århundraden av förtryck och svält, ur kadrer av extremt välutbildade naturvetare, ur en djup känsla för kultur och bildning, ur den svarta humor som diktaturen oavsiktligt föder, hade ett nytt Ryssland uppstått.

Det nya Ryssland skulle, på trettio år, ha blivit en stark och dynamisk kraft på gränsen mellan Europa och Asien. Ett land med en förmåga till teknisk innovation i klass med Israel eller Silicon Valley. Ett land med en potential till ekonomisk utveckling i klass med Sydostasien eller Kina. Ett land som knöt allt mer finmaskiga relationer med medspelare på alla möjliga områden världen över. En integrerad del av en fri värld.

Istället blev Ryssland en rövarekonomi och fejkdemokrati, dominerad av oligarker och autokrater. Ett land helt beroende av export av sina naturresurser, med en parasitär styrande elit och inga egentliga utsikter att delta i den sortens tillväxt där alla kan vinna. Ryssland valde nollsummespelet. Ska någon vinna måste någon annan förlora. Att blåsa upp militären till groteska proportioner går att göra, men Rysslands ekonomi är hälften så stor som Kaliforniens, knappa två procent av världens BNP och utan utsikter att bli något mer än så.

Ändå var det då, 1991, som chansen fanns. I och med Sovjetunionens fall skaffade sig Ryssland ett kapital i form av välvilja. Västvärlden var beredd att tro det bästa, tills det motbevisades. Delvis, naturligtvis, för egen vinnings skull. Men det spelar faktiskt ingen roll. Det viktiga var att det, för första gången sedan andra världskriget, var normalt att hoppas och till och med lita på Ryssland. Sovjetunionens arv lastades, på prov, av Ryssland.

Vladimir Putin har nu slutligen försnillat även det arvet. Skulle han falla offer för en palatskupp i morgon och – fullständigt osannolikt – ersättas av någon som genast drog sig ur Ukraina, tog tillbaka alla anspråk på andra länders territorium och på varje annat sätt markerade att Putins ande utraderats, skulle Ryssland ändå sitta ohjälpligt fast i ett träsk av misstro. Ingen europeisk stat, inte ens de som försökt vara Putins vän, skulle inom överskådlig framtid öka sitt beroende av Ryssland igen. Alla kommer, under överskådlig framtid, att se till att göra sig så oberoende av Ryssland som möjligt.

Det Putin åstadkommit, och som kommer att leva kvar långt efter att han försvunnit, är en grundläggande skepsis mot Ryssland. Det är nu ett land som ingen är villig att lita på, ett land som ingen kommer att gå i god för, ett land som ingen kan möta utan en betydande defensiv våldsmakt i ryggen.

Om Putin faller – och det verkar än så länge vara ett mycket påtagligt ”om” – kommer det att skilja sig från Sovjetunionens fall 1991 på så sätt att Ryssland inte får någon tydlig omstart. Putin har använt den brända jordens taktik mot sitt eget land och folk: den ryska framtiden är, oavsett vad som händer, redan karg och ogästvänlig. Ett Putinlöst Ryssland kommer att befinna sig i ett läge som liknar Tysklands efter första världskriget: en opålitlig stat som resten av världen vill hålla kort. Och det finns egentligen ingenting att göra åt det, eftersom misstron är väl motiverad.

Rysslands framtid är inte vad den ett ögonblick var. Och det betyder att vår framtid inte heller är den vi skulle önska.

***

Läs även: Lyxen av långvarig fred har gjort svensken naiv

Läs även: Johan Hakelius: Och om Putin vet vad han gör?

Läs även: Rysslandsexpert: Putin är inte galen

Läs även: I huvudet på Putin – imperiebyggaren

Läs även: Hakelius: Vem ska stoppa ryssen?

Läs även: Draken och björnen – fiendens fiende

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt.