Ingen står för en begriplig och sammanhängande linje

Det typiska för svensk politik på riksplanet, är att den handlar om sådant som svensk politik på riksplanet inte styr över. Sjukvården, som än så länge är landstingens uppgift, är ett exempel. Skolan, som sedan många år är kommunaliserad, ett annat. Så var det också under en betydande del av den partiledardebatt som TV4 anordnade i måndags.

Om man hör två personer som debatterar faller det sig ganska naturligt att försöka bestämma sig för vem av dem som verkar ha rätt. Men det är förstås att förbise ett annat av politikens typiska drag, oavsett tid och plats: att ingen av debattörerna står för en begriplig och sammanhängande linje. Så var det också tidvis under TV4:s debatt, till exempel när miljöpartisten Isabella Lövin diskuterade flygskatt med Kristdemokraternas Ebba Busch Thor.

Isabella Lövin vill höja flygskatten med sisådär 60 spänn inrikes och 300 spänn till Thailand. Skälet är att minska växthusgaserna. För att göra det behövs det flygas mindre. Men det är klart att ingen flyger mindre mellan Stockholm och Göteborg bara för att det kostar 60 spänn mer. Som Lövin själv påpekade: det är vad en kaffe latte kostar på Arlanda. Att 300 spänn extra på Thailandsresan skulle få folk att boka av är också osannolikt.

Så allt fortsätter som förut, det verkar till och med Isabella Lövin mena. Men vad är då skatten till för, annat än att dra in mer pengar till staten?

Och Ebba Busch Thor försökte göra troligt att de 60 kronorna inrikes skulle leda till massmigration till storstäderna och att ICA-handlare slog igen på landsbygden. Det tror hon förstås inte på själv.

Det är tålamodsprövande att behöva se två personer argumentera för sådant som de själva rimligen inte kan tro på. Frågan är om det är att underskatta eller överskatta publiken. Underskattningen skulle bestå i att folk är så dumma att de inte uppfattar orimligheterna. Överskattningen skulle bestå i att folk är så avancerade att de ser de stora linjerna bakom förslagen och motförslagen. Att Miljöpartiet egentligen vill höja priset på inrikesflyg med låt oss säga 6000, inte 60 koronor, men att de inte kan föreslå det, eftersom väljarna skulle gå någon annanstans. Och att Kristdemokraterna egentligen inte argumenterar mot de 60 kronorna, utan mot skuggförslaget på 6 000 kronor, som ingen lagt, men som liksom antyds i debatten. Ett slags konkret symbolpolitik alltså.

Men i övrigt var det väl lite lagom trevligt och uppriktigt. Ulf Kristersson försöker lyfta sig över käbblet så att han kan glida ovanpå. Stefan Löven blåser under den vänster-högerskala som han trivs med och försöker göra den majoritet som han har emot sig impotent, genom att hålla liv i beröringsskräcken gentemot Sverigedemokraterna.

Ibland kändes det nästan lite gammaldags. Som det där landet en del av oss minns, där politiken var hyfsat begriplig och man till och med kunde känna visst förtroende för de som hade hand om det.

Det går säkert över.

Tidigare blogginlägg

Västlänkens konstverk är samhällsomstörtande och lysande

Bokmässans vd, ett gott exempel i en tid av hysteri och opportunism

Europas hatkärlek till USA firar 200 år

Problembeskrivningen är samstämmig