Ingen vann, ingen föll

Tv-debatten mellan Boris Johnson och Jeremy Corbyn på tisdagskvällen fick inget att lyfta. Inget att sjunka heller.

Jeremy Corbyn började svagt, mycket på grund av att Brexitfrågan var först ut. Corbyns plan — att under tre månader förhandla fram ett tredje avtal för att sedan hålla en ny folkomröstning i vilken han inte ens är villig att säga vad han själv skulle rösta på — är helt enkelt fullständigt omöjlig att försvara. Johnson vet det och försökte i varje fråga, till och med den som handlade om vad han kunde tänka sig att ge Corbyn i julklapp, komma tillbaka till detta. Det var tjatigt och överspänt och därmed en av Johnsons svagheter.

Det var inte den enda. Tories har bestämt sig för att försöka dra undan mattan under fötterna på Labour i välfärdsfrågor. Johnson sprätter miljarder omkring sig, på ett sätt som övertydligt ska visa att tidigare Labourväljare som vill ha Brexit inte behöver vara rädda att rösta konservativt. Problemen med det här är minst två. För det första stärker den hastiga omvändningen från budgetdisciplin till spenderbyxor bilden av Boris Johnson som en kappvändare, villig att hitta på vad som helst för att nå och behålla makten. Det är, historiskt, en orättvis idé att Johnson inte har någon kärna, men det han gör nu hjälper inte till att bevisa motsatsen. För det andra riskerar Johnson att vända kappan alltför övertygande. Då kan konservativa börja läcka till Brexitpartiet, som Nigel Farage har gjort allt mer nyliberalt i ekonomiskt hänseende.

Frågan om den offentliga sjukvården, NHS, är den som gör problemen tydligast. Johnson har till och med skrinlagt en utlovad företagsskattesänkning för att kunna addera ytterligare miljarder till NHS, som delvis fungerar mycket illa. Nu finns med andra ord ingen som vågar ställa några besvärliga eller hederliga frågor om den offentliga vården, utan allt som återstår är en tävling i att prisa personalen och utlova miljarder.

Jeremy Corbyn tycktes lugnare och mer bekväm mot slutet av debatten, men fick aldrig in några verkliga fullträffar. Det fanns luckor, som Johnsons överoptimistiska idéer om nya handelsavtal, men problemet för Corbyn är att många tänkbara angrepp på Johnson indirekt skulle blottlägga Labours egna svagheter. Corbyn leder ett splittrat parti, där de interna striderna inte tar paus för valkampanjen. Johnson har lyckats samla en grupp kandidater som alla stöder hans Brexitplan.

I ITV:s egen twitterundersökning vann Corbyn debatten stort, med ungefär tre fjärdedelar av rösterna. Men det speglade snarare Labours yngre väljarkår och vänsterns aktivism på sociala medier. Få väljare lär ha ändrat uppfattning av det de fick se. Publiken i studion var märkbart utmattat och inte särskilt underdånig. Jeremy Corbyn blev utskrattad när han började tala om sin plan för en fyradagars arbetsvecka, Boris Johnson när han sade att han tyckte sanningen var viktig.

Efter debatten, men innan detta skrevs, följde intervjuer med de partiledare som inte fick delta i debatten, däribland Brexitpartiets Nigel Farage och Liberaldemokraternas Jo Swinson. De kunde möta tv-publiken med gott självförtroende. Skötte de korten väl hade de goda möjligheter att bli debattens vinnare, just därför att de inte deltog i den.