Inifrån Nya Karolinska

Vi tog en nummerlapp och slog oss ner på två av stolarna i det luftiga väntrummet på akuten på Nya Karolinska sjukhuset i Solna. Väntrum, förresten. Väntsal är ett mer passande ord. Det är högt i tak och stora ytor mellan bänkraderna. Förutom oss sitter en äldre kvinna på en stol och väntar.
En tomhet man inte direkt är van vid på Stockholms akutmottagningar. På vägen in mötte vi två upprörda yngre kvinnor. Den ena av dem fräste: Men vad är det för jävla vård? Kanske hade de blivit avvisade. Det är inte vem som helst som får komma in här.
En sjuksyster kommer ut och hämtar den äldre kvinnan, hjälper henne fram till luckan. Därefter är det vår tur.

Till Akutmottagningen på Nya Karolinska kommer man med ambulans eller remiss. Undantaget är om man redan är inskriven som patient på sjukhuset. Då kan man söka akut vård. Vården ska vara intensiv och högspecialiserad, och de inskrivna, ofta äldre multisjuka, cancersjuka eller hjärtsjuka patienterna ska slippa vänta bland förkylda småbarn och deras irriterade föräldrar.
Jag har varit några gånger på Nya Karolinskas avdelningar för onkologi som följeslagare åt en nära anhörig, vi kan kalla henne Alma, sedan sjukhuset invigdes. Jag börjar vänja mig vid rymden. Takhöjden, de breda korridorerna, de enorma salarna. De långa avstånden.
Efter den äldre kvinnan är det vår tur. Inga fler akutpatienter har kommit in medan vi väntar. Alma förklarar sitt ärende och en vänlig sjuksköterska slår på sin dator. Och där tar det stopp.
Akuten är visserligen till för redan inskrivna patienter, som Alma. Men det räcker inte att vara inskriven. Man måste också ha en ”tagg” i sin journal för att få söka akut till sjukhuset. Den taggen skulle hon ha bett sin läkare att sätta dit under något av deras möten.

Som tur är så är det en människa, och inte en nomenklatura, bakom luckan och trots att reglerna är tydliga – det krävs en tagg - så ringer hon till ansvarig klinikchef. Efter att denne överläkare sagt okej till att ta emot en av de få stockholmare som har rätt att söka akutvård på det nya lyxsjukhuset så släpps vi in med förmaningen att så snart som möjligt be Almas kontaktläkare att sätta den där taggen i journalen.

Det går inte att klaga på vården. Det går snabbt (förhållandevis). Det är grundligt. Det dräller in tre personer när det ska tas prover, som hjälper till med olika moment. De är pedagogiska och förklarar vad de ska göra och varför. Det blir omedelbar inläggning. För säkerhets skull. Under fler nätter än vad man är riktigt van vid i svensk sjukvård. För säkerhets skull. Och för provtagningar.

Jag kommenterar det tomma väntrummet för en läkare. Hon ler besvärat och säger att hon skäms.
- Man vet ju hur det ser ut på andra akutmottagningar i Stockholm. Vi skulle gärna ta emot några fler. Men vi kan inte göra något åt det.

Intensivakutens ekande tomhet är en av de många frågor som tas upp i Lisa Röstlunds och Anna Gustafssons nya bok ”Konsulterna - Kampen om Karolinska”, en skräckinjagande läsning om hur lätt det är för amerikanska managementkonsulter att dupera svajiga politiker. En otroligt sorglig läsning. Tanken med den starka specialiseringen och därmed centraliseringen på Nya Karolinska var bland annat att läkarna skulle få tillräckligt mycket övning på sina specialområden för att hålla sig kvar på absolut toppnivå. Effekten har ofta blivit tvärtom konstaterar överläkaren Jacob Freedman i boken. Specialiseringen på Nya Karolinska är så hög att patientantalet inte räcker till. Kirurger och andra får för lite att göra. Många har av detta skäl sagt upp sig.

Efter undersökningarna på akuten blir Alma inlagd på sin vanliga onkologiska avdelning. Det är fortfarande bara för provtagning och för säkerhets skull. Hon får ett stort rum, med tv, skåp, gigantiskt badrum. Jag vräker mig i en jätteskön vilstol. Det går inte att klaga på komforten heller. Lyxigt är ordet. Lugnt och skönt. Fridfullt rentav. Tomt. Helt olikt ett sjukhus.