Inom politiken njuter man hämnden kall

En kväll i januari 2017 plingade det i Annie Lööfs telefon. Det var Anna Kinberg Batra som meddelade att Moderaterna ville försöka fälla regeringen och var beredda att samtala med Sverigedemokraterna. Beskedet var i sig en kalldusch för Centern, även om det inte var oväntat. Sättet det delgavs alliansvännerna skapade ett misstroende som Anna Kinberg Batra aldrig lyckades övervinna.

Julhelgen 2018 satt Moderaterna och Centern i förhandlingar. De utgick från Kristerssons idé om en ”3-2-1-regering”, det vill säga en regering där så många allianspartier som ville deltog, medan de andra gav stöd utan att sitta i regeringen. Det var visserligen lite märkliga förhandlingar, för Centern ville inte tala sakpolitik, i rädsla för att det skulle ”normalisera Sverigedemokraterna”, men Moderaterna hade gott hopp om något slags lösning. Vad de inte visste var att Centern i hemlighet samtidigt förhandlade med Socialdemokraterna om sakpolitik och budget.

Den 11 januari 2019 klockan 15.03 ringde Annie Lööf till Ulf Kristersson och berättade att hon kommit överens med Socialdemokraterna. Alliansen var upplöst och 27 minuter senare höll Lööf presskonferens.

Inom Moderaterna var slutsatsen att de långdragna förhandlingarna med Centern bara hade varit en fint. Centern hade medvetet lurat sina alliansvänner, för att vinna tid att sy ihop en lösning som gav Socialdemokraterna regeringsmakten.

Sådana här händelser är svåra att glömma för de inblandade. Det finns visserligen en imponerande förmåga att börja om på nytt inom politiken, förutsatt att de inblandade har något att vinna på det, men minnen raderas inte. Det finns också en tradition av att njuta hämnden kall, när tillfälle ges.

Just nu är vi inne i en ny formativ period av det här slaget. Gamla oförrätter och bristande tillit kommer att komma till ytan och kanske blockera en del möjliga lösningar. Och nya uppfattade eller faktiska blåsningar kommer att öppna sår som partierna kommer att bära, så länge den här generationen ledare är aktiva.

Alldeles oavsett sakpolitiken, finns det någon möjlighet för Centern och Moderaterna, i sina nuvarande skepnader, att lita på varandra?

Ärligt talat: antagligen inte.