Inte den tonen, tack!

Text:

Historia skulle kunna skrivas enbart genom att kartlägga tonfall. Läser man brev eller dagböcker från andra epoker märker man snart att varje tid har sina tonfall. En del är utstuderade och medvetna, som tjugotalets affekterade livsleda bland ung engelsk överklass. Andra är mer oreflekterade, som den hejiga informalism som sedan ganska länge är normen i svensk korrespondens, även om avsändaren råkar vara en myndighet.

Det är nog de oreflekterade tonfallen som säger mest om en tid.

Det hätska och hatiska hör till de ytterst medvetna tonfall som vi får leva med i vår tid. Medvetna i två meningar: de som använder sig av sådana tonfall vet vad de gör. Och vi som inte använder sådana tonfall talar ständigt om dem som gör det.

Men vilka är våra oreflekterade tonfall?

Skulle jag välja ett skulle det nog vara det uppfostrande. Om alla numera vet vad en kränkande formulering är, verkar allt färre begripa vad en oförskämd formulering är. Är man kopplad till en redaktion, i det flöde av kommentarer som det oundvikligen för med sig, är det slående hur många gånger om dagen någon hör av sig för att berätta på vilka sätt man brutit mot god ton, varit obetänksam i en formulering, eller slirat vad gäller vett och etikett. Sådan respons avslutas nästan alltid med ett hopp om att man ska bättra sig, nu när vederbörande förklarat vilka umgängesregler som gäller.

Tanken verkar inte ens slå dem som hör av sig, att det inte är så lite oförskämt att förutsätta att en annan vuxen person, som man inte alls känner, skulle vara i behov av uppfostran.

Jag tror att de här kommentarerna i nästan alla fall är uppriktiga. De som hör av sig tror verkligen att den formulering de retat sig på, är ett misstag som bottnar i okunnighet, eller bristande eftertanke. Att det med andra ord finns ett behov av uppfostran. Att det upprörande skulle kunna bero på ett medvetet val, grundat i andra värderingar eller åsikter än de som kommentatorn själv bär på, verkar ligga bortom föreställningsförmågan.

Det uppfostrande tonfallet är förstås inte hämtat ur luften. Det har i många år varit det gängse inom akademiska ämnesområden på modet. En del akademiska discipliner tycks nästan uteslutande gå ut på att läxa upp omvärlden. Därifrån har det spridits till tidnings-, radio- och tv-redaktioner och kastats ut över publiken. Det är inte så konstigt att tonfallet nu kommer i retur till redaktionerna från den publik som blivit föremål för vissa journalisters uppfostran.

En intressant detalj är att det påfallande ofta är människor någonstans mellan 20 och 30 - kronologiskt eller mentalt - som har nära till det här tonfallet. Det är betydligt mer sällsynt att äldre personer är oförskämda på just det här sättet.

Och vad säger det om vår tid?

Sådant är alltid svårt att säga, när man själv står mitt i själva skeendet. Men det finns något i allvaret, humorlösheten, prydheten, indignationen, renhetsivern, föraktet för integritet, oförmågan att se sin egen löjlighet och bristen på distans, fantasi och nyfikenhet, som mest påminner om puritanism. Och om det går som en anka och låter som en anka, så är det antagligen en anka.

Läs mer av Johan Hakelius: 

Årets svensk hjälper oss att se oss själva

Ett oändligt brittiskt haveri

Woody Allen är åtminstone rolig

Text: