Inte farligare än så här

Det finns en ursvensk längtan efter definitiv statistik. Siffror och mätresultat som en gång för alla lägger en fråga till handlingarna. Fakta som sätter streck i debatten.

Antagligen är det — spegelvänt — rädslan för sådan statistik som gör det så känsligt att ens föreslå en ordentlig mätning av vissa saker, som till exempel kopplingen mellan invandring och brottslighet. Vi vet visserligen redan att det finns en tydlig överrisk (som det heter) för misstänkt brottslighet bland personer med utländsk bakgrund. Men ovilligheten att utreda saken mera, uppdatera statistiken och gräva lite djupare i materialet har varit påfallande. Argumenten mot är många och fantasifulla, från att vi redan vet hur det förhåller sig, till att vi inte har någon nytta av att veta hur det förhåller sig.

Det egentliga skälet till oviljan är snarare rädslan för att statistiken ska framstå just som definitiv, glasklar och i linje med främlingsfientliga övertygelser. Det är en begriplig oro, men den vilar på åtminstone två besvärliga övertygelser.

Den ena är att vissa, känsliga frågor inte bör diskuteras fritt och offentligt, eftersom allmänheten inte är förmögen att hantera sådana frågor på ett ansvarsfullt sätt.

Tror man verkligen att det är så, bär man på en misstro mot demokratins själva grundantaganden. Den misstron kan vara befogad, men det är i så fall en så allvarlig sak att den som hyser den borde formulera och argumentera för den ståndpunkten, snarare än bara föra in den som en outtalad förutsättning.

Den andra övertygelsen är just en övertro på att statistik kan lägga en fråga till handlingarna en gång för alla. Visst kan det ske om frågan är enkel — Vilken kommun har flest invånare: Stockholm eller Säffle? — men så fort frågan är en aning mer komplicerad än så, kan statistik sällan göra mer än att sätta ramarna för en diskussion.

Riktigt intressant statistik har oftast den effekten att den snarare väcker nya frågor, än besvarar gamla.

Just det är också behållningen med den rapport, ”Invandring och brottslighet – ett trettioårsperspektiv”, baserad på statistiska beräkningar från Brottsförebyggande rådet, som Det goda samhället släppte häromdagen.

Det goda samhället är en organisation som drivs av Patrik Engellau. Han har i åratal varit en korsning av Gossen Ruda och Tänkande August inom borgerligheten. Ofta har det resulterat i spänstiga, annorlunda analyser och perspektiv. Ibland i utflykter i tangentens riktning och ett drag av monomani. Den här rapporten är en ovanligt lyckad kombination av båda: den ursprungliga drivkraften var alldeles tydligt en fixering vid kopplingen mellan invandring och brottslighet. Resultatet är en intressant och nyanserad belysning av frågan, som lämpar sig mycket bättre som en början till intressanta diskussioner, än som en slutpunkt.

I korthet är det här en uppdatering av Brås statistiska analys, som inte uppdaterats på fjorton år. Den är gjord av Brå på Det goda samhällets uppdrag. Det finns en hel mängd resultat som är intressanta.

Ett är att den högsta överrisken för brottslighet finns bland inrikes födda med två utrikes födda föräldrar. Överrisken är större där än bland utlandsfödda och den har växt under de gångna åren.

Hur ska man tolka den saken?

Igen: intressant statistik ger sällan några definitiva svar och rapporten undviker att tolka resultaten. Men en möjlig tolkning skulle kunna vara att den här utvecklingen speglar Sveriges integrationsproblem. Att vår oförmåga att inlemma invandrare i samhället i andra generationen leder till en alienation och framväxten av parallellsamhällen, med sina egna regler och ordningar.

Ett annat intressant resultat är att överrisken för att begå våldtäkt bland grupper som inte har svenskt ursprung faktiskt har sjunkit om man jämför perioden 2002-2006 med perioden 2013-2017. Det beror till stor del på att antalet registrerade brott av det slaget stigit kraftigt i gruppen svenskt ursprung. Antalet våldtäkter i gruppen med svenskt ursprung har stigit med 163 procent och övriga sexualbrott med 113 procent.

Vad säger det?

För det första att den här statistiken uppenbarligen mäter många olika saker: lagändringar, anmälningsbenägenhet och antagligen skiftande värderingar vad gäller könsroller, sexualitet och annat av det slaget. Det rör sig knappast om en veritabel våldtäktsepidemi. Ett rimligt argument som anförts för att den ökade invandringen skulle leda till fler våldtäkter är att mer patriarkala, hedersbaserade kulturer krockar med svensk jämställdhet och frigjordhet. Den ena kulturen kan inte tolka den andras signaler korrekt, vilket skulle få oönskade närmanden och rena övergrepp som följd.

Ser man till statistiken i denna rapport är det svårt att slå ifrån sig tanken att den här förklaringen kanske är lika relevant, även i grupper som har svensk bakgrund. Den stora kulturkonflikten som leder till oönskade närmanden och övergrepp går kanske snarare längs könsgränserna än de etniska gränserna. Beteenden som var accepterade, eller åtminstone inte ledde till anmälningar tidigare, accepteras inte längre. Det verkar ha hänt något med de allmänna värderingarna här, och metoo-rörelsen är nog bara toppen på isberget.

Men, som sagt, statistiken kan tolkas på flera sätt. Det är just det som gör den här rapporten så intressant. När man läser den uppstår mängder av frågor och funderingar. Ett bättre argument mot idén att vissa fakta helst bör undvikas, är svårt att tänka sig.

Tack för det, Det goda samhället.