Intresserad av historia? Då borde du skämmas

”Folk är så intresserade av historia”. När jag hade hört det några gånger började jag undra vad ”folk” syftade på. En majoritet av befolkningen? En majoritet av den bildade befolkningen, i den mån den finns? Människor som kan vistas i möblerade rum? Unga? Gamla? Kvinnor? Män? Nisse från Hökarängen?

Efter att ha hört det några gånger till började jag undra vad ”historia” syftade på. Romarriket? Elin Wägner? Eller denna ständiga skärskådning av historiska nazister?

Efter att ha hört det ytterligare några gånger började jag undra vad "intresserade" syftade på. På samma sätt som en filolog är intresserad av sanskrit? Eller mer som man är intresserad av en dry martini en fredagskväll?

Jag kan inte påstå att jag blivit mycket klokare, även om det säkert finns någon mätnisse därute som kan reda ut saken. Men en sak, som möjligen inte är mätbar, tycker jag mig ha anat: historia fyller alltid en funktion.

Det kan vara något så enkelt som tidsfördriv och verklighetsflykt. Ett slags kronologisk eskapism, kanske till och med exotism, när den verklighet som är samtida känns för trist eller för verklig.

Det kan vara en jakt på identitet, oavsett om man är svenskfödd sverigedemokrat eller invandrad somalier.

Det kan vara ett sätt att hålla liv i århundraden av bitterhet, som när serberna ständigt hetsar upp sig över minnet av slaget vid Trastfältet 1389.

Men den konstigaste av alla historiefunktioner är den som, med masochistisk njutning, använder historien som en dumstrut: en skam att bära, åtminstone om man är från väst och särskilt om man är vit och man.

I det senaste numret av Spectator skriver Douglas Murray bra om saken. Brittiska historiska museer, konstaterar han, har förvandlats till ”helgedomar ägnade åt en annan tid: vår egen”. Utställningarna är fulla av uppläxningar av den pinsamma historien, som var kolonial, homofobisk, sexistisk och rasistisk. De är fulla av uppläxningar av besökarna, som i gammal hederlig kulturrevolutionär anda måste antas vara förgiftade av förlegat tänkande. Vissa föremål plockas bort, andra ställs bara ut med tydliga varningstexter och fördömanden. Museernas grundare likställs med brottslingar och fantastiska, historiskt intressanta konstverk, som Rex Whistlers muralmålning ”The Expedition in Pursuit of Rare Meats” i Tate Gallery’s källarrestaurang, framställs som genanta problem.

Historien är, kort sagt, bara ett verktyg för att domesticera allmänheten till en korrekt och benhård värdegrund. Allt som skett tidigare är bara till för att slå fast att vi – eller de som ligger längst fram i de radikala nytolkningarna – har rätt.

Historien är en skam.

Det här är förstås ett normalläge i sekter, auktoritära politiska rörelser och annan hjärntvättarverksamhet. Men nu har det också blivit normalläge i offentliga institutioner, vars uppgift just är att levandegöra historien. Många svenska museer ligger inte långt efter de brittiska. Den som inte gör museer till helgedomar tillägnade vår egen tid, hamnar genast i underläge.

Jag är rätt säker på att det inte är det här "folk är så intresserade av historia" syftar på. Det kräver långa och målmedvetna studier för att odla fram ett perverst hat till historien. Men det är i allt större utsträckning vad som serveras.

Läs även: Victor Malm spelar dum

Läs även: Kristen tolerans är en motvikt mot cancelkultur