Iranproblemet handlar inte bara om Trump

Två saker att komma ihåg, när man talar om kärnenergiavtalet med Iran:

1. Det handlade aldrig bara om kärnenergi, utan i grunden om Irans ställning som lokal stormakt och västliga relationer.

2. Att president Trump spelar högt är uppenbart och kanske kommer de som menar att han gjort ett gigantiskt misstag att få rätt. Men det vi vet redan nu är att de förhoppningar som president Obama hade, då han skrev under avtalet, inte har besannats.

När kärnenergiavtalet slöts 2015 sågs det som ett genombrott för att åtminstone sakta ned Irans ambitioner att bli kärnvapenmakt. Men det var framförallt ett sätt att börja bädda in Iran i det internationella samfundet. Tanken var att Iran på lite sikt skulle kunna bli en stabiliserande framtida samarbetspartner i regionen. Iran är en urgammal kulturnation, med en betydande andel högutbildad befolkning. Under den teokratiska ytan döljer sig västvänliga drag, särskilt bland yngre, och starka band till väst, genom exilkretsar. Den sunnidominerade islamistiska terrorn är en gemensam fiende för det shiamuslimska Iran och västvärlden.

USA:s huvudsakliga partner i regionen, undantaget Israel, är på många sätt mer nedslående. Saudiarabien är ingen högkultur. Det är en statsbildning som är mindre än 100 år gammal, baserad på fundamentalism och en osofistikerad tolkning av koranen, dopad av jättelika oljeinkomster. Om Iran är en sofistikerad kultur som kapats av råskinn, är Saudiarabien en råskinnskultur som vunnit på lotto.

Den insikten var en del av skälet till att president Obama ville häva Irans isolering. Det fanns en potential. Och mycket har hänt på de tre år som gått sedan dess. Tyvärr inte åt det håll Obama hade hoppats på. Genom att studera vad som faktiskt skett i regionen sedan dess finns inga belägg för att Obamas olivkvist skulle ha gjort Iran till en mer moderat och samarbetsvillig stat. Tvärtom har den iranska regimen använt stora delar av de inkomster den fått, efter att avtalet såg till att sanktionerna lättades, till att finansiera extremiströrelser i sitt närområde. Med betydande framgång och till betydande kostnader i människoliv, oro och instabilitet.

Det är inte märkligt att det oroar Israel. Eller för den delen Saudiarabien. Det borde också oroa Europa, inte bara USA.

Det innebär inte att det är en bra idé att agera som president Trump. Hans beslut är ett typiskt Trumpbeslut: allt på ett kort, utan att han har någon möjlighet att överblicka konsekvenserna. Kommer det att stärka prästerskapet i Iran? Kommer de moderata krafterna att få ytterligare ett bakslag? Kommer Iran att möta beslutet med ökad aggressivitet? Hur kommer Irans många fiender i området känna sig tvungna att agera? Hur kommer Irans marionettrörelser runt om i regionens andra länder att svara?

Trump har ingen aning, för ingen kan veta. Han chansar. Och han gör det, som vanligt, utan att bry sig särskilt mycket om att han samtidigt raserar viktiga institutionella ramar. Hur det än går med detta beslut, kommer en bestående lärdom av det som nu sker att vara att USA är en opålitlig avtalspartner. Det kommer att bli svårare för USA att sluta avtal med besvärliga regimer någonstans i världen med detta i minnet. Det minskar floran av möjliga lösningar på framtida konflikter. Resultaten uppnås till priset av institutionell förstörelse. Donald Trump är en politikens Sid Vicious.

Men, med det sagt: de som beskriver det som att president Trump helt opåkallat och irrationellt förstört något fullt fungerande har helt enkelt inte rätt. Han har rivit upp en överenskommelse som inte gav särskilt bra resultat och ersatt den med en politik som en i stort sett samlad expertkår menar kommer att ge ännu sämre resultat.

Det är mycket möjligt att de har rätt. Men som så ofta när det gäller den här regionen: ingen vet egentligen säkert. Kanske var det hög tid att sätta en käpp i hjulet för Irans maktambitioner.