Jul med dödsängeln
Varje jul behöver en upptäckt. Den här julen var det att Nico gjorde julmusik.
Toppbild: Johan Hakelius
Man vill helst upptäcka något nytt varje jul. Jag menar inte att jag suktar efter en alternativ jul. Inga linsgrytor och klapplöshet. Men ska man hålla det tjocka täcket av traditioner och ritualer vid liv — om man inte vill att det ska självdö och stelna till en skorpa — behöver det hända något nytt varje år.
I år upptäckte vi, mer eller mindre av en slump, att nästan vad som helst av Nico, med eller utan Velvet Underground, fungerar utmärkt som julmusik. All tomorrow’s parties har till och med en tamburin som låter som bjällerklang i slow-motion. Och texten funkar bra också, när man börjat krokna på alla julfester. These Days, som Jackson Browne skrev som brådmogen sextonåring, skulle funka som körverk. Man nästan ser snön falla om man blundar. Femme fatale går i rentravstakt. The fairest of the seasons, en annan Jackson Browneare, är som gjord för en nykammad gosskör.
Det är förstås något med hennes röst. Något änglalikt, men med tillräckligt mycket dödsängel för att inte bli menlöst. Det är spetsad glögg. Hosianna, med precis lagom baksug för att man inte ska glömma helvetet.
Det är redan annandag, så om ni redan kapitulerat för alla dessa skolkörer, Bing Crosby, Michael Bublé och Mariah Carey, gör en anteckning till nästa år. Nico kan vara den som får er att klara nästa firande av Frälsarens födelse.
Å andra sidan: när jag gick och plockade tomma glas någon gång på juldagens första timmar lät plötsligt Linton Kwesi Johnsons Inglan is a bitch som en lysande julsång.
***
